Världen vs. Stockholm

Vi åkte alltså till Krabi (eller ”Kra-biii” som thailändarna säger) den 19 juni. Innan visste jag inte mycket om stället men namnet fick mig att tänka på ett vykort med en vit sandstrand jag sett en gång. Därför blev jag förvånad när vi slog upp det på Wikitravel och läste att stan inte hade någon strand alls! Skumt — det ska ju va världens semesterparadis! Efter lite efterforskningar lättade förvirringen dock: Krabi är alltså både namnet på den provins som omfattar bland annat svenskarnas favoritresmål Koh Phi Phi och Koh Lanta och namnet på den mindre frekventerade (och strandlösa) huvudstaden i den provinsen.

Återblick 3: Kambodja

Nästa dag tog vi en tidig buss till Rach Giá och därifrån en vidare till Ha Tien, en stad nära gränsen. Där diskuterade vi vidare transport med en kille ganska länge innan vi återigen fick inse att vi var ganska utlämnade. För 14 dollar blev vi skjutsade på varsin motorcykel in i Kambodja, till badorten Kep.

Återblick 2: Vietnam

Det första vi gjorde i Vietnam var att äta. Bussen stannade för lunch utanför nån liten vägkrog där ingen kunde engelska och efter att ha pekat på en gryta vi borde kollat närmare i blev vi serverade varsin tallrik inälvor med överkokt ris. Tydligen åker man inte till Vietnam för matens skull.

Mums?

Första kvällen i Vinh såg jag min första råtta på den här resan och flera kackerlackor. På busstationen hade det vanliga stimmet av taxichaufförer och hotellinkastare bestämt berättat att det inte gick nån buss (”ni måste ta taxi!”) till Cua Lo, den närliggande badorten som David kollat upp på kartan. Skumt tyckte vi och bestämde oss för att övernatta i Vinh och kolla upp transportmöjligheterna nästa morgon. Vi satte oss på ett kafé. Vietnam kändes smutsigt och trist.

Återblick 1: Laos

Tiden går så läskigt fort! Det är svårt att sätta sig ner och summera allt när det hela tiden tillkommer nytt men här kommer en sammanfattning av Laosdelen av resan. (I skrivandets stund befinner vi oss i Thailand.)

Efter Vang Vieng hamnade vi alltså i Luang Prabang — den gamla, nu världsarvsklassade kungliga huvudstaden. Mysigare och charmigare än den politiska huvudstaden Vientiane.

För att komma till Luang Prabang åkte vi sex timmar över bergen i en minibuss. Naturen var väldigt vacker med frodiga dalar och dimhöljda toppar och små byar längs vägen där invånarna verkar tjäna sitt levebröd i huvudsak på att sälja läsk och krimskrams till förbipasserande turister.

Utsikten från bussfönstret

Laos verkar lite taget på sängen när det gäller den sen början av 90-talet explosionsartat ökade turismen. Överallt står folk och säljer exakt samma saker och i Luang Prabang är vartannat hus ett guesthouse. Nu när det var lågsäsong såg vi inte sällan människor bara sitta, tålmodigt väntande på dagens turist, och när vi kom fram till Luang Prabang fullkomligt kastade sig guesthousekommisionärerna (”inkastare” knutna till olika guesthouses) desperat över oss från alla håll … David och jag undrar lite bekymrat hur alla kan få det att gå runt i den här stenhårda konkurrensen. (För oss innebar läget förstås möjligheter till bra priser men vi har båda varit lite sega med att pruta.)

Resan går vidare …

Vientiane är en ovanligt liten och lugn huvudstad. I Laos gäller utegångsförbud efter midnatt så gatorna var i stort sett nersläckta och öde vid elvatiden på kvällen. Och ingen stormarknad fanns det och inte många bankomater för utländska kort. Men det var mysigt att bara softa i värmen så vi hängde kvar några dagar mer än som var tänkt. Jag var så glad över maten också — äntligen kyckling utan ben!

Bye China, and thank you for your cooperation

Det verkar som om de flesta som reser runt i Kina förr eller senare hamnar i Yangshuo. Själv blev jag första gången tipsad om staden redan i Beijing och under resans gång har jag sedan regelbundet fått höra samma sak: jag måste åka dit!

Yangshuo ligger cirka sex mil söder om Guilin och hör till ett av Kinas ”gröna områden”. Det som gör den här lilla staden så lockande är först och främst naturen och de omkringliggande små byarna. Yangshuo självt är en trevlig, kompakt stad med en vänlig (och turistvan) befolkning.

Detta har hänt

Resten av min första dag i Chengdu — pandastaden — regnade bort. Jag fick feber och skämde bort mig med ett besök på Pizza Hut. En måltid på Pizza Hut kostar i Kina ungefär tre gånger så mycket som samma mängd mat på en kinesisk restaurang men efter veckor av kryddiga nudlar, kycklingskinn med ben och dumplings och vetebullar med okända fyllningar hade jag gladeligen betalat ännu mer. (Den kinesiska maten ar visserligen spännande och ibland riktigt god men just nu skulle inget gå upp mot en rejäl portion hederlig svensk friterad kyckling i sötsur sås … Inget utom möjligen svenska pannkakor!) Efter maten botaniserade jag en stund bland hyllorna på stormarknaden Ren Ren Le.

Svart att hinna med …

Att aka tag i Kina ar en upplevelse. I lordags regnade det och jag tog taget till Suzhou — en av de mer kanda sa kallade vattenstaderna runt Shanghai. Sittvagnarna pa dessa ”kortfardstag” ar som i de lite aldre SJ-tagen hemma sa de ar inte sa exotiska. Men stationerna! Sa mycket folk!

Sa har funkar det: Biljettkassorna har en separat ingang och for att overhuvudtaget fa komma in i stationshallen maste man uppvisa giltig biljett. Sen ska allt bagage upp pa rullbandet for att rontgas innan man far ga vidare till sin tagavgangs vantsal, som alltid ar packad med folk. Till sist, en halvtimme eller en kvart innan taget gar oppnas gaten och folk knuffas och trangs for att komma forst ner till plattformen och in pa taget.

Det mesta pa stationerna star pa kinesiska men varje tag har ett nummer som ocksa star pa biljetten. Vet man anda inte vart man ska ar det bara att visa biljetten for narmaste kines och se lite vilsen ut sa blir man snabbt pekad ratt. Inga bekymmer alltsa, bara man ar ute i god tid!

Hey, lady …

Tidigt i sondags morse, efter en alldeles for kort natt, tog jag en taxi till Busans tagstation och bordade hoghastighetstaget till Seoul. Egentligen hade jag tankt sitta och titta pa nar ett tvarsnitt av Sydkorea svischade forbi i mer an 300 kilometer i timmen, men det tog ingen lang stund innan jag dasade till. Under resten av resan vaknade jag flera ganger sittande framatlutad med saliven rinnande ur munnen … Undrar vad den koreanske affarsmannen i satet bredvid tankte om mig!

La mère …

Busan ligger pa Sydkoreas sydkust (alltsa i Sydsydkorea?) och har Asiens storsta hamn. Vad galler engelskakunskaperna ar skillnaden mellan Busan och Seoul som natt och dag — eller sa kanske busanarna bara vagar snacka mer. Eftersom det ar en stor hamnstad ror sig forstas mycket folk fran olika lander har — forutom sydkoreaner mest ryssar och japaner tror jag. Jag trivs har! Sydkorea ar mitt nya favoritland!