Vi åkte alltså till Krabi (eller ”Kra-biii” som thailändarna säger) den 19 juni. Innan visste jag inte mycket om stället men namnet fick mig att tänka på ett vykort med en vit sandstrand jag sett en gång. Därför blev jag förvånad när vi slog upp det på Wikitravel och läste att stan inte hade någon strand alls! Skumt — det ska ju va världens semesterparadis! Efter lite efterforskningar lättade förvirringen dock: Krabi är alltså både namnet på den provins som omfattar bland annat svenskarnas favoritresmål Koh Phi Phi och Koh Lanta och namnet på den mindre frekventerade (och strandlösa) huvudstaden i den provinsen.

Krabi stad

Så fort vi klivit av flygbussen i Krabi stad blev vi ”upptäckta” och skjutsade till ett lagom centralt guesthouse. Vi bestämde oss för att bo där i stan eftersom det var billigare att göra dagsutflykter till stränderna än att bo på dem! Nästa dag åkte vi ut med en turistbåt till några olika öar. (Och medan hälften av passagerarna trängdes för att ta kort på karstbergen tänkte jag ”vilka gröngölingar”!)

Har man väl sett förr

Äntligen fick jag se det Thailand som lockar så många svenskar. Jag har varit nyfiken och blev inte besviken: Stränderna var kritvita, silkeslena och vattnet turkost och klart som i en swimmingpool (lite så jag undrar vad som hänt med djurlivet). Och thailändarna vi satt och åt lunch med glada och roliga! Land of smiles, verkligen.

Landgång

Swimming with the fishes

Dan efter tog vi en tuk-tuktaxi från Krabi stad till närmsta storstranden Ao Nang. Där var sanden gulare och vattnet grumligt — men visst var det skönt ändå! Och vi åt god mat på en restaurang. När vi skulle åka hem vägrade chaufförerna ta oss tillbaka för mindre än 400 baht! Vilka lurifaxar! Men vi spelade coola och promenerade bortåt och inte långt efter kom sen en kille och sa att, okej, han kunde ta oss för 300 då. Så vi kom hem den dan med. I stan gick vi på en kvällsmarknad med övervägande thailändska besökare.

På morgonen nästa dag, den 22 juni, åkte vi till Ao Nang igen för ett sista dopp innan vårt plan skulle ta oss tillbaka till Bangkok. Det var en måndag. Våra tunga ryggsäckar lämnade vi på en resebyrå vars buss vi senare skulle ta till flygplatsen. Men den här gången blev vi brända av maneter! Usch! Jag sprang upp på land och ville inte bada mer. En thailändsk tjej på stranden visade oss hur man lindrar brännet genom att gnugga en viss typ av blad mot det.

När vi badat klart blev det alltså buss och flyg tillbaka till Bangkok! (Visste du förresten att thailändarna inte kallar Bangkok för Bangkok utan för Krung Thep, ”änglarnas stad”? Bangkok var egentligen namnet på den förra huvudstaden, på andra sidan floden Chao Phraya, men vi västerlänningar hängde av nån anledning inte riktigt med när de skaffade en ny huvudstad. Krung Thep är för övrigt en förkortning; det hela namnet på staden tros vara världens längsta stadsnamn: Krung Thep Mahanakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayuthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udomratchaniwet Mahasathan Amon Piman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanukam Prasit!)

Vi hittade en mysig gata i den sydöstra delen av stan, ganska nära kliniken där David skulle få sin syn lasertrimmad. Vi prövade några olika guesthouses där (på jakt efter bra pris kombinerat med bra wi-fi, Internetberoende som vi är), och blev stammisar på en jättebra fransk-thairestaurang med charmig personal av det mer hyperfeminina slaget. (Gatan överhuvudtaget var, förstod vi senare, antagligen ”åt gayhållet”.) Hansaah heter den utmärkta restaurangen och den ligger på 44/7 Soi Sribumpen, Sathorn Road.

Bangkok är byggt på höjden med gångbroar och skytrain på varandra

En av dagarna gick vi till stora lekisgatan (även känd som backpackergatan) Khaosan Road där barerna skyltar med att man inte behöver visa leg och där det även om man skulle behöva det inte skulle göra nåt eftersom man kan beställa falskleg (eller varför inte busskörkort eller flygkaptens-ID?) av killen utanför.

Khaosan Road

Och en gång gick vi till ett sjukhus i ett höghus och tog lite stadsbilder från översta våningen.

Skytrain

Och så satte vi oss och drack Pepsi i Patpong, syndens näste. Vi gick inte på ping-pongshow trots att många bjöd in oss men jag gjorde en mental anteckningen om att googla det på YouTube. Och en gång avvek vi något kvarter från stora gatan Sukhumvit bara för att helt plötsligt finna oss i Lilla Arabvärlden, mitt bland beslöjade kvinnor och sirligt utsmyckade vattenpipehak. Det var häftigt! Så utpräglat exotiska stadsdelar finns inte i Stockholm.

Visste du förresten att vissa försäljare på Bangkoks marknader skickar hemliga meddelanden mellan sig med hjälp av färgen på kassarna de ger sina kunder? Svart kasse säger ”varning, snål turist!”, gul eller blå ”betalade överpris hos mig — kanske gör det hos dig också?” och grön ”kör så det ryker, den här shunnen har inte vett att pruta!”. (Vit kasse betyder inget.)

Och så kom dagen för Davids operation, den 26 juni. Jag följde med till kliniken och underhöll mig med nätsurfning och bloggskrivande medan jag väntade. Vilket lyxställe. De verkade ha en tjej anställd enbart för att assistera vid kaffeautomaten. Efter några timmar var allt klart och David kom ut med lappar för ögonen. Vi åkte taxi tillbaka till rummet och han gick direkt i säng för att sovläka. Nästa dag fick han ta av lapparna och nu är han riktigt skarpsynt.

Nyopererad

Efter Bangkok drog vi till Pattaya för några dagars vila i Davids brors lägenhet. Fin! Och pool! Jag simmade och sov gott och vaknade varje morgon i gryningen av hundyl nere från gatan. Till frukost åt vi färsk ananas som vi köpt billigt på Carrefour. Mums! Vi blev också bjudna hem till Davids brors frus systers familj i närliggande hamnstaden Laem Chabang och de visade oss en bra fiskrestaurang.

Pattaya Beach

I Pattaya

Davids brors frus syster och hennes familj och David

Det var lite problematiskt att ta sig fram i Pattaya! Det går nån typ av busstaxis fram och tillbaka längs gatorna men de envisades med att vilja ha 100 baht av oss för att ta oss några kvarter. Till slut kom vi dock på att om vi bara stack till dem 20 baht var och hoppade på gick det lika bra det.

Till sist, den 1 juli tog jag en buss från Pattaya till Bangkoks flygplats och sen flög jag hem. (David stannar lite längre.) Så var det med det!

Världens vackraste

Stockholm är verkligen det vackraste som finns — speciellt soliga julidagar. Och nattsolen är fantastisk. Och äkta, svensk grädde är så gott på kladdkaka.

Tack för att du läst min blogg!

Vita bergen efter sommarregn

Nästa dag tog vi en tidig buss till Rach Giá och därifrån en vidare till Ha Tien, en stad nära gränsen. Där diskuterade vi vidare transport med en kille ganska länge innan vi återigen fick inse att vi var ganska utlämnade. För 14 dollar blev vi skjutsade på varsin motorcykel in i Kambodja, till badorten Kep.

Redan vid den kambodjanska gränsstationen var det uppenbart att vi nått ett fattigare land. Det var som om nån dragit ett streck där den relativt välskötta vietnamesiska vägen mötte en gropig jordsträcka kantad av buskar och en radda skrangliga skjul. Visum hade vi redan så genomfarten gick lätt. Motorcykelturen gled också på bra. Motorcykeln David satt på fick punka så vi fick stanna en stund vid en verkstad mitt ute i ingenstans. Vid ett tillfälle tog ”min” motorcykelkille en genväg rakt igenom en flock kor!

På väg in i Kambodja

Landskapet var vackert och den jordiga landsvägen kändes mer exotisk och oförställd än något jag tidigare sett på resan. Att susa fram på motorcykel längs kusten i eftermiddagsljuset med glittriga vågor i ögonvrån är en av de där minnesbilderna som kommer stanna hos mej länge efter att jag kommit hem.

Kep var folktomt och havet vågigt så vi bestämde oss för att direkt försöka ta oss vidare till den närliggande orten Kampot och sova där. Det var dock inte killen på hotellet vi blivit framkörda till med på. Buss till Kampot? Nä nä … det var för sent på kvällen för det, klockan var ju över fyra! David pekade då på en buss i närheten och frågade vart den skulle och då svarade killen att den inte var nåt att bry sig om, den skulle bara tillbaka till Phnom Penh nästa dag. När David ändå gick fram till chauffören för att fråga sprang killen efter och stack in en massa kambodjanska i konversationen. Det kom fram att bussen visst skulle till Kampot men antagligen övertalade vår kille chauffören att ta oss dit till överpris. Hursomhelst, vidare kom vi.

Kampot, en liten stad känd för sin peppar, var desto mysigare. Vi stannade i två nätter. På hotellrummet klättrade en kackerlacka upp på min arm — det äckligaste jag varit med om i mitt liv! Och på gatorna gick lösa hundar som vi några gånger fick låtsatskasta stenar mot för att inte bli attackerade av. Vi tog en promenad på en gammal gräsbevuxen järnvägsräls. Alla människor log mot oss och alla barn skrek glatt ”hello”. En trevlig, lagom halvturistig liten stad.

Nyfiken tjej

I Kampot går hundarna lösa

Förutom pepparn är Kampot känt som avstampsort för utflykter till nationalparken Bokor och då speciellt till ett övergivet, spöklikt gammalt lyxhotell och kasino, enligt utsago som hämtat ur The Shining, med fantastisk utsikt över djungeln. Till min besvikelse hade vägen dit stängts av och en hike till fots skulle ta sex timmar dit, i brant uppförsbacke, och sex tillbaka. I nästan 40-gradig värme. Vi skippade det. Men nästa gång!!

Kampot, med djungeln inpå knuten

Den 12 maj åkte vi vidare till Phnom Penh, Kambodjas huvudstad. Jag var lite nervös, hade hört att den var farlig och vågade inte gå ensam på gatorna. (Tyvärr har jag tappat lite av modet jag byggde upp under min kan-själv-resa genom Kina och Sydkorea. David är bättre på kartor så det blir ofta han som leder vägen, samtidigt som folk i Kambodja varit snabba med att ropa ”sir wan’a tuk-tuk?”, ”sir wan’a massage?” efter oss och ofta undvikit att se mig i ögonen. Dessutom har det varit så varmt här, speciellt i Phnom Penh, nästan 40 grader … Å andra sidan verkar alla hemma använda sin Facebookstatus till att klaga på vädret, så det verkar inte va nån mening med att längta hem!)

I alla fall, i Phnom Penh tog vi en enkel sight-seeingtur med tuk-tuk och såg folkmordsmuseet och ”Killing Field” där många tusen oskyldiga människor avrättades under Pol Pots grymma regim på 70-talet. Överallt i marken där låg halvt begravda rester av människoben och kläder. Det gjorde att förödelsen kändes extra hemsk och nära … (men vi kunde inte låta bli att undra om inte kläderna borde ha hunnit förmultna efter 30 år i jorden?)

Killing Field

Killing Field. Hemskt!

Sen, måndagen den 15 juni, bar det av med buss till Siem Reap, staden som fungerar som övernattningsort för alla horder av turister som varje år besöker tempelområdet Angkor. Många köper flerdagarsbiljett och ägnar upp till en vecka åt att vandra omkring bland ruinerna. Själva nöjde vi oss med en dag och såg det atmosfärrika Bayontemplet, Ta Prohm (”djungeltemplet” känt från Tomb Raider) och självklart även Kambodjas imponerande nationalsymbol Angkor Wat. Templen är utspridda över ett mycket stort område så vi tog tuk-tuk emellan dem.

Vid Ta Prohm-templet

Jag och ett stort träd

Djungelruin

Ett av Bayontemplets många ansikten

Väggarna i Angkor är vackra

Siem Reap ligger i nordvästra Kambodja, på väg mot den thailändska gränsen, så när vi skulle vidare var vi tvungna att bestämma oss för om vi skulle klamra oss fast vid Kambodja några dagar till, trots att vi klarat av alla ”turistmåsten”, eller ruscha vidare in i Thailand direkt. Vi bestämde oss för att ta bussen en bit söderut till Battambang, Kambodjas andra största stad, dit faktiskt inte många turister åker. Battambang är en trevlig och till synes välmående stad med glada människor, men den blev bara en parentes på vår resa eftersom vi åkte vidare till gränsen redan morgonen därpå. Ägaren till guesthouset vi bodde på fixade en taxi som vi delade med tre andra, föraren exkluderad — det blev med andra ord ganska trångt i baksätet! En av våra medpassagerare var en gammal lustigkurre till munk som fördrev tiden i bilen med att skoja och ta kort på oss med sin mobiltelefon. (Men när jag puffade lite på honom för att visa att jag själv ville ta kort blev han lite tyst och allvarlig … så så ska man tydligen inte bete sig!)

Munken

Gränskontrollen i Poipet gick smärtfritt. Eftersom kasinon är förbjudna i Thailand har den lilla landremsan mellan Kambodjas och Thailands gränsstationer där blivit en populär vallfärdsort för spelsugna thailändare, med flera stora kasinon och hotell. Antagligen är det också därför det förekommer så många lurendrejerier för dem som korsar gränsen från Thailand, med rejält tilltagna eller helt påhittade avgifter hit och dit och med korruption upp till polisnivå (polisen lär tvinga taxichaffisarna att kräva sina kunder på 25 dollar extra som sen går rakt ner i polisens ficka). Jag hade förberett mej genom att skriva ut en fejkbiljett ut ur Thailand ifall de skulle hävda att jag behövde ett utfärdsbevis (tydligen har de satt i system att hävda detta och sen erbjuda en att köpa en fejkbussbiljett till högt pris) men det gick som sagt jättefint allting. Det kanske bara är de som åker i andra riktningen som får problem ändå. Innan vi fick komma in i Thailand tog de temperaturen på oss och gav oss en stämpel som intygade att vi inte hade feber!

Från gränsen tog vi en buss till Bangkok och sov där en natt innan vi studsade vidare med flyg ner till Krabi och några dagars sol och bad. Mer om det i nästa inlägg!

Mums?

Första kvällen i Vinh såg jag min första råtta på den här resan och flera kackerlackor. På busstationen hade det vanliga stimmet av taxichaufförer och hotellinkastare bestämt berättat att det inte gick nån buss (”ni måste ta taxi!”) till Cua Lo, den närliggande badorten som David kollat upp på kartan. Skumt tyckte vi och bestämde oss för att övernatta i Vinh och kolla upp transportmöjligheterna nästa morgon. Vi satte oss på ett kafé. Vietnam kändes smutsigt och trist.

Vinh är ingen turistvan stad men vid busstationen har en engelsktalande vietnames öppnat hotell och restaurang för turister på genomfart. Vi sov inte där men på morgonen gick vi dit för att äta frukost (nudlar med grönsaker, ett säkert kort). Han intygade att det inte gick nån buss men ordnade så vi fick åka i hans kompis taxi (till överpris förstås). Så kom vi i väg till Cua Lo, en sömnig badort där vi var de enda utländska turisterna. Stranden var len och långgrund och vi brände oss i solen första dan. Vi lärde oss vårt första vietnamesiska ord — kem (”gemm” = glass). Jättefint väder men på kvällen spöregnade det. Inte många kunde engelska men vi fick fram att det var lågsäsong nu när regnperioden var på väg. Antagligen betalade vi överpris för vårt hotellrum också men när vi tog upp minidatorn David tagit med sig upptäckte vi att vi kunde tjuvsurfa på nåt annat hotells nät, så vi tyckte vi fick lite valuta för pengarna ändå. Jag fick chans att lägga upp massa bilder på Facebook och Skypa hem.

Vinh

Nästa dag när vi gick ner till stranden för att äta frukost träffade vi på ett gäng glada tjejer (och en kille) som pluggade engelska och gärna ville prata med oss. De bjöd på en frukt jag aldrig sett förut, sjöng Ho Chi Minh-sånger för oss (det var Ho Chi Minhs födelsedag, en vietnamesisk helgdag, och lite mer rörelse på stranden), lät mig pröva en aodai (en traditionell tajt klänning som används som skoluniform) och tog oss senare på strandpromenad och ännu senare på karaoke. (De verkade aldrig ha hört ”Dancing Queen”.)

Värsta gänget

Så här ser jag alltid ut

Karaoke

Vi pratade lite på stranden. En grej jag tyckte var intressant, appropå att tjejerna frågat vad jag tyckte om Vietnam och jag svarat att det var fint men att jag upplevde att jag som turist ofta blev lurad på pengar, var att de, trots att de gärna bjöd på frukt och var intresserade av oss, verkar tycka att det är helt i sin ordning att vi västerlänningar får betala överpriser. Vårt land är rikt och deras fattigt. Logik och inga visor.

Stranden i Cua Lo

Kvällen därpå tog vi ett kvällsdopp. En mörk, nästan tom strand, vågor som hördes men knappt syntes, då och då upplysta av blixtar (så långt bortifrån att man inte hörde någon åska). Det var ett av mina bästa minnen av den här resan.

Vår sista kväll i Cua Lo mötte vi en vietnamesisk tjej gift med en holländare (som för tillfället befann sig i Holland). Hon tog oss med till sin restaurang och övertygade oss om att pröva krabba och bläckfisk. Vi kom fram till att krabbkött är överskattat. Och bläckfisk är bara konstigt. Vid det här läget hade vi förstått att det visst gick lokalbussar in till Vinh men restaurangtjejen hjälpte oss boka biljett på nästa dags direktbuss från Cua Lo till Hanoi. Vilken tur för oss!

Morgonen efter väcktes vi av att någon knackade på dörren till vårt rum. Det visade sig vara en av städerskorna på hotellet, den enda av personalen som kunde lite engelska och således den vi haft mest kontakt med. Hon ville att vi skulle följa med ner till stranden och vara med på kort med henne innan vi åkte. Då förstod vi hur ovanligt det är med västerlänningar i Cua Lo! Så vi gick ner till stranden och fotade lite och jag blev beundrad för min ljusa hy och den gulliga tjejen sa att hon älskade oss och skulle minnas den här dan. Märklig men ganska härlig upplevelse! Sen gick vi tillbaka till hotellet och checkade ut, åt fried rice med grönsaker på ett matställe och satte oss sen på bussen till Hanoi. Eller snarare la oss eftersom det visade sig vara en liggbuss. Resan tog många timmar och jag har aldrig varit så åksjuk i hela mitt liv. Efter den resan köpte vi åksjuketabletter.

I Hanoi regnade det. Vi tog in på ett schabbigt hotell där det knappt gick att spola i toaletten och nästa dag, tisdagen den 23 maj, gick vi ut i strålande sol. Vi hade hört att det sker många stölder på gatorna i Hanoi och det tog inte lång stund innan jag kände hur någon försökte öppna dragkedjan på min ryggsäck. Jag vände mig tvärt om och såg en man snabbt gå förbi och över till andra sidan gatan, hela tiden med blicken bortvänd från mig trots att jag försökte få ögonkontakt. Jag berättade för David och han tyckte vi skulle följa efter! Så vi gick efter killen en bit och stannade bredvid när han stannade och låtsades intresserade av samma billiga souvenirer som han låtsades intresserad av. Till slut sa David (modig!) till honom att inte försöka igen. Så mycket mer kunde vi inte göra. Det är svårt att ge tillbaka på ett bra sätt … Hursomhelst hann han aldrig öppna min ryggsäck och sen dess har jag tagit för vana att knyta ihop dragtapparna på dragkedjan.

En gata i Hanoi

Vi åt nånstans och gick på Ho Chi Minh-museet. På kvällen träffade vi ett gäng CouchSurfare, först ett par tjejer som tog oss till ett kafé vi aldrig skulle hittat själva (Och däri ligger CouchSurfingens styrka — att bli visad lokalinvånarnas små gömda guldkorn och smaka på och höra om deras favoritmat. I Vietnam äter man tydligen gärna befruktade ankägg. Embryot är ”very nutritious”. Vi testade inte.) Stället liksom delade ingång med en klädbutik som det låg lite bakom. Det mest underliga var att folk körde sina motorcyklar ända in på kaféets pyttelilla innergård, alltså in genom klädbutiksporten. (Motorcyklarna verkar välkomna nästan överallt! I de flesta städerna i Vietnam går det inte att komma fram på trottoarerna eftersom de används som parkeringsplats!)

Och dan efter åkte vi på kryssning till Halong Bay med sina fantastiska karstbergsformationer. (Long, ett vanligt förekommande ord, betyder drake, och Ha Long nedstigande drake.) Vi träffade ett dussin personer, bland andra Florian från Österrike, Liz och Nina från USA och Tomas och Niamh från Irland (som vi senare träffade på igen både i Hué och Nha Trang!). Vi gick in i en grotta liknande grottorna längs Lifloden i Kina men denna var många gånger häftigare, trots att den inte hade nån underjordisk sjö, helt enkelt tack vare avsaknaden av hissar, underjordiska souvenirstånd, Lisebergbåtar och neonskyltar som på flera språk berättar att den här stenen heter ”Krokodil som grattar på födelsedagen”. (Som Birgit i Yangshuo sa: kineserna förvandlar alla sina naturskatter till Disneyland.) Vi fick också paddla kajak fritt i bergslandskapet, ett litet äventyr i sig, och när vi återvänt till båten och den förtöjts för natten badade vi. David hoppade högt från båten! Efter middagen, i mörkret, fiskade jag från båten (men utan att få napp). Jag såg en fisk med vingar. Innan vi gick ner i hytten för natten låg vi på soldäck och tittade på stjärnorna.

Grotta

Utanför grottan

Halong Bay

Halong Bay

Nästa dag tog vi ett morgondopp innan båten åkte vidare till en lugn badvik vid Monkey Island (Världens härligaste namn tycker jag som gammal äventyrsspelsfantast!), omfamnad av karstberg. På stranden fanns en restaurang där vi fick god mat — bland annat rostade jordnötter, det enda jag riktigt fastnat för av vietnamesernas mat. (När jag kommit hem ska jag rosta jordnötter varje dag!)

Efteråt la båten till vid den stora ön Cat Ba, där vi cyklade ut till en by, vandrade genom lite jungel (bland annat en grotta full med fladdermöss) och sen bodde en natt på hotell på innan vi åkte tillbaka till Hanoi, där vi bara stannade i några timmar i väntan på nattbussen till Hué.

Cat Bas hamn

Vietnam är ett långsmalt land med de flesta turistorterna uppradade längs kusten och man har kommit på en fiffig grej att sälja in hos turisterna — en öppen bussbiljett som gäller för en resa mellan Hanoi i norr och Ho Chi Minh (före detta Saigon) i söder, med valfria stopp i utvalda turiststäder längs vägen. Vi köpte en sån och slapp därmed krångel med att uppsöka och jämföra resebyråer i varenda stad vi kom till. Skönt!

Vietnameserna har annars en lite lustig turistindustri som verkar ha utvecklats för att ge så många som möjligt en del av den feta dollarkakan. Till exempel stannade vår Huébuss, istället för att åka hela vägen, vid ett frukostställe alldeles nära staden. Frukosten var prisvärd och medan vi åt gick restaurangägaren runt och försökte sälja in en guidad tur till DMZ – den närliggande demilitariserade zonen som förut skiljde Nordvietnam från Sydvietnam. Vi antog erbjudandet och ägnade således förmiddan åt att se de nordvietnamesiska soldaternas kyrkogård och det underjordiska tunnelsystem de bodde i under kriget. Det var intressant, jag är glad att vi gjorde det. Ofattbart att folk bodde där nere i flera år, att barn föddes där nere.

Tunnelingång

David i tunneln

I Hué sen, den gamla kejsarstaden, tog vi in på ett hotell med pool! Härligt! Och knappt hade vi hunnit sätta oss på sängen förrän hotellägarinnans son knackade på vår dörr för att sälja in en motorcykeltur runt stan. Runt Hué finns mycket att se — gamla kejsargravar, tempel, en japansk bro och stans citadell, som var i händelsernas centrum under Tetoffensiven. Vi tackade ja till motorcykelturen eftersom vi varken skulle hinna eller orka se allt detta till fots. Den var egentligen för dyr, som flera andra gånger i Vietnam lämnades vi efteråt med en känsla av att inte riktigt ha fått allt som utlovats,, men vi blev bland annat körda till ett tempel där vi fick se munkar hålla en finstämd välsignelseceremoni för en kvinna som förlorat båda sina föräldrar. Det kändes fridfullt och äkta, borta från turiststråken. Det var också härligt att åka motorcykel. (Vi satt bakpå varsin.)

I ett tempel utanför Hué

Jag på motorcykel!

David på motorcykel!

Fredagen den 29 maj åkte vi vidare till den världsarvklassade staden Hoi An med sina gulliga små gator. Dit åker de flesta för att handla skräddarsydda kläder och det är lätt, när man förstått hur billigt och snabbt man kan få en snygg och perfekt sittande skjorta eller klänning, att åka därifrån med ganska många oplanderade extrakilon i ryggsäcken. David köpte efter lite övertalning av en skräddare fem skjortor och en tunn jacka. Själv stretade jag emot in i det sista (passade istället på att få manikyr) innan även jag sista morgonen övertalades att beställa tre klänningar, färdiga senare samma dag i tid för vår avfärd med nattbussen till Nha Trang. Vi kollade också in en affär där de odlade silkesmaskar, framställde silke och sydde silkesplagg. Jag övertalades att köpa ett nattlinne i silke!

Liggbussen till Hoi An var full

I Hoi An fick jag naglarna målade

Att hotellen i Hoi An är dyrare än i resten av landet beror på att hotellägarna där bildat en kartell. Vårt hotell var det största i stan och ett av de få (kanske det enda) centrala som valt att lägga sina priser lägre och därmed ”själa” kunder från de andra, berättade en förnärmad ägare till ett annat hotell för oss. Vi turister är inget annat än brickor i ett invecklat spel!

Broderare i Hoi An

Tidigt på morgonen nästa dag, den första juni, var vi framme i badorten Nha Trang, som till skillnad från Cua Lo ofta besöks av utländska turister. Därifrån skickade vi ett stort paket med kläder och grejer hem till Sverige för att få mer plats i ryggsäckarna. Dan efter åkte vi ut med båt till en ögrupp där David dök och jag snorklade. Häftigt (men lite läskigt tyckte jag som är lite rädd för okända djup). Jag gick också till frisören där. Det var uppenbart att vi inte kunde prata med varanda så frisören satte glatt saxen i håret utan försök till kommunikation. Frisyren fick bli en överraskning! Den blev kortare och faktiskt snygg!

Nha Trang. Klänningen skräddarsydd från Hoi An

På väg ner

Efter snorklingen

Vi sov där i två nätter innan vi åkte vidare till Ho Chi Minh (mer känt under sitt gamla namn Saigon) med ännu en nattbuss. (Jag som från början mystänkt på alla böcker jag skulle hinna läsa och all musik jag skulle hinna lyssna på under mina bussresor hade nu vant mig vid att däckas mer eller mindre direkt av mina vietnamesiska åksjukepiller. Jag sov hela resan, vaknade först på väg in till stan. David däremot tog upp minidatorn och kollade på Simpsons.)

I Ho Chi Minh köpte jag första dan nya glasögon. Andra dan gick vi på krigsmuseet. Det var starkt. Många hemska foton. Vi skaffade också visum till Kambodja. I övrigt rörde vi oss mycket fram och tillbaka på vår gata. Köpte 18 Simspons-säsonger på DVD för 125 kronor. Sista heldan lyckades David få tag på en av sin brors döva vänner och vi tillbringade kvällen med henne och hennes (döva) kompisar. Det slutade med att de skjutsade oss till ett köpcentrum där jag fick pröva ut läppstift! Jag kände mig lite borta mitt bland de vilt tecknande tjejerna. J

På bussen till Ho Chi Minh

Mina nya glasögon

Utprövning av läppstift

Så här ser det ut i vartenda gatuhörn i Ho Chi Minh

Kommunistkonst

Efter fem nätter i Ho Chi Minh åkte vi vidare söderut till Can Tho, den största staden i Mekongdeltat. Vi ville se den flytande marknaden där. Tyvärr kom bussen fram sent, efter att alla hotell stängt. Killarna som skjutsade in oss på motorcykel från busstationen utanför stan knackade på en dörr där vi blev insläppta och visade till ett skumt rum utan fönster, med en handduk att dela på och med lakan som luktade mögel. Hotellägaren visste varför vi kommit dit och började direkt sälja in en båttur till marknaden nästa morgon. Den var löjligt dyr och när jag visade att priset enligt min ett år gamla guidebok borde vara mycket lägre skrattade han och sa att det där var gamla priser. Här skulle dessutom frukost ingå och hämtning från hotellet också. Efter en lång stunds prutförsök var det lika bra att ge upp och inse att vi kommit för dåligt förberedda och var så illa tvungna att anta erbjudandet. Nästa dag blev vi hämtade av en kille som köpt en baguette och en handfull minibananer till oss — inte särskilt mättande. Han ledde oss till båthamnen som visade sig ligga precis runt hörnet och tog oss sen med på en båttur som i och för sig var trevlig och varade till långt inpå eftermiddagen. Bland annat stannade vi för att äta och kände oss då mer eller mindre tvungna att bjuda vår hungriga guide på mat. Enligt honom tog hotellägaren det mesta av pengarna för turen. Men den flytande marknaden var intressant att se hursomhelst. Och vår guide var mycket trevlig och bjöd på frukt. Bussen vi tänkt ta hann gå innan vi kom tillbaka. Vi tillbringade natt nummer två på hotellet bredvid eftersom vi tyckte mannen på det första stället var lite väl sniken.

Hus längs Mekongfloden

Flytande marknad i Can Tho

Flytande marknaden

Jag i Mekongdeltat

Sen bar det av mot den Kambodjanska gränsen! Hur det gick och om tiden i Kambodja ska nästa inlägg handla om!

Tiden går så läskigt fort! Det är svårt att sätta sig ner och summera allt när det hela tiden tillkommer nytt men här kommer en sammanfattning av Laosdelen av resan. (I skrivandets stund befinner vi oss i Thailand.)

Efter Vang Vieng hamnade vi alltså i Luang Prabang — den gamla, nu världsarvsklassade kungliga huvudstaden. Mysigare och charmigare än den politiska huvudstaden Vientiane.

För att komma till Luang Prabang åkte vi sex timmar över bergen i en minibuss. Naturen var väldigt vacker med frodiga dalar och dimhöljda toppar och små byar längs vägen där invånarna verkar tjäna sitt levebröd i huvudsak på att sälja läsk och krimskrams till förbipasserande turister.

Utsikten från bussfönstret

Laos verkar lite taget på sängen när det gäller den sen början av 90-talet explosionsartat ökade turismen. Överallt står folk och säljer exakt samma saker och i Luang Prabang är vartannat hus ett guesthouse. Nu när det var lågsäsong såg vi inte sällan människor bara sitta, tålmodigt väntande på dagens turist, och när vi kom fram till Luang Prabang fullkomligt kastade sig guesthousekommisionärerna (”inkastare” knutna till olika guesthouses) desperat över oss från alla håll … David och jag undrar lite bekymrat hur alla kan få det att gå runt i den här stenhårda konkurrensen. (För oss innebar läget förstås möjligheter till bra priser men vi har båda varit lite sega med att pruta.)

Genom Luang Prabang flyter Mekong- och Khan-floden kantade med mysiga restauranger där vi njöt av den goda laoitiska maten. (Jag bara måste lära mig laga sticky rice när jag kommit hem! Så gott!) Liksom i Vientiane råder utegångsförbud sent på kvällen och gatorna saknar belysning. (Dock såg vi inte alls många poliser i Laos.) Vi la oss tidigt. En kväll när vi satt på restaurang och just skulle gå hem fick hela stan strömavbrott! Vi fick tillbaka vår växel i skenet av en ficklampa. Då märktes det hur enkelt och fattigt de har det.

Mekongfloden

En dag åkte vi på utflykt till Kuang Si-fallet, 50 meter högt och utmynnande i en handfull av vattenkaskader sammanbundna pooler där vi badade i turkost vatten. Med oss på turen hade vi Troy och Pippa (”It means something naughty in Swedish, doesn’t it?”) från England och på kvällen gick vi fyra ut tillsammans, prövade laoitisk barbeque (mums!) och spelade biljard.

Vid Kuang Si-fallen

Resten av dagarna där liksom bara förflöt … Vi kollade bara in ett av stadens många tempel och då bara från utsidan. Vi känner oss båda lite ”templed out” och det är ju skönt att vi är på samma nivå där. Men vi ser fram emot Angkor Wat i Kambodja!

Luang Prabang

När mörkret lägger sig öppnar den fina nattmarknaden. Jag blev glatt överraskad av att se souvenirer jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha framme där hemma — många tygsaker med fina mönster. Jättefin marknad!

När vi efter sex nätter (fredagen den 15 maj) skulle åka vidare till Phonsavan och vi ännu inte lyckats ta oss upp tillräckligt tidigt för att se munkarnas dagliga insamlingståg genom staden kände jag verkligen att jag tappat fliten! Som tur var fanns det morgonmunkar även i Phonsavan — en liten, i övrigt ganska trist stad (med med vacker natur runtom) på väg mot den vietnamesiska gränsen — och där hann vi se dem. Vi åkte dit i en buss fullsatt med fattiga laoiter och vägen var som vanligt en bergochdalbana på oändliga serpentinvägar. Själv blev jag för första (men inte sista!) gången åksjuk. Resan tog nio timmar.

Munkarnas dagliga insamling, Phonsavan

En grej vi för övrigt märkt med bussarna här i Sydostasien är att de mycket ofta verkar vara av Sydkoreansk ursprung, som om Sydkorea säljer alla sina gamla pensionerade bussar hit ner istället för att skrota dem. En dag läste jag på Aftonbladet en artikel om en buss som körts i Sverige av ett visst bussbolag trots att den belagts med körförbud — man fick se ”skräckbilder” på lite lösa delar i den. Pfft! Vi bortskämda svenskar … Trafiksituationen över huvud taget är som natt och dag här jämfört med i Sverige. Här har man inte familjebil utan familjemotorcykel. Så himla många motorcyklar överallt och det kan sitta upp till sex (!) personer på en enda. Är det rödljus och trafikstockning är det smidigt att åka upp på trottoaren, bland fotgängarna, och gena. Och ingen blänger efter en för det. Och övergångsställen verkar mest finnas för syns skull. Detta till trots har vi aldrig sett en trafikolycka eller haft några större problem att ta oss över gatorna. Eftersom ingen är bunden av några trafikregler är det lätt att väja undan dit man känner för det när en fotgängare kommer i vägen. Trafiken delar smidigt på sig för oss och för övrigt är den så tät att den måste krypa fram. Det finns helt enkelt inget utrymme för fortkörning. (Inte i städerna i alla fall.)

Trafik, Asian style (bilden är tagen i Nha Trang, Vietnam)

Sex pers på en motorcykel! (Nha Trang, Vietnam)

En annan märkvärd skillnad mot Sverige är barnuppfostran. Här får barn ramla och slå sig och tidigt klara sig själva. I Vientiane såg vi en liten pojke, kanske två år, stå upprätt på en hög barstol för att nå upp till disken och sin dricka. Ingen förälder som sa till och ingen pojke som ramlade ner. Hade det varit en svensk pojke hade jag inte varit ett dugg förvånad om han ramlat — om han överhuvudtaget fått stå på egna ben. Det finns verkligen olika sätt att se på saker i världen …

Nåväl, till Phonsavan åker man av två anledningar: 1) för att se de gåtfulla krukfälten (Plain of Jars) och 2) för att åka vidare till Vietnam. Krukfälten är Laos eget Stonehenge eller Påskön — stora stenformationer, i det här fallet ”krukor”, utplacerade över ett stort område utan att nån nu levande vet varför eller hur de hamnat där. En teori lutar åt att de använts som ett slags begravningsurnor, att krukfälten helt enkelt är kyrkogårdar. Det finns tre olika fält man brukar åka till och vi fick se alla. På fält nummer två fick vi lyxguidning — en hel grupp guider hade nämligen samlats där för att testa varandra på kunskaper. Tyvärr, eftersom man inte vet så mycket om krukorna, fanns det dock inte mycket att lära sig!

Ett krukfält

Utsikt från ett krukfält

På krukfälten måste man se till att hålla sig på stigarna. Det finns nämligen fortfarande många odetonerade landminor i Laos och fortfarande dör varje år en eller ett par bönder när de stöter på dessa. Trots att Laos aldrig officiellt var med i Vietnamkriget innehar det rekordet som världens mest bombade land per capita. Fler bomber föll över Laos under Vietnamkriget än över hela världen under Andra världskriget och detta bara för att amerikanerna använde landet som sophög — de dumpade helt enkelt oanvända bomber där efter misslyckade bombuppdrag i Vietnam, eftersom det var farligt att landa ett plan med bomber kvar. Invånarna förstod inte ens varför deras land bombades — de var ju inte med i något krig! I Phonsavan, som alltså ligger ganska nära landsgränsen, används gamla bombhylsor numera som staket.

Oröjd väg

Inte leka!

Hjälmhängare

Phonsavan -- ganska trist stad men med fin utsikt

Marknad i Phonsavan

På kvällen var det marknad och festival i stan med uppträdanden av några inhemska artister som möttes av en liten men hängiven grupp småflickor som skrek och kastade upp rosor på scenen. Det var roligt, väldigt off the beaten track att stå och stampa takten till laoitisk flickidolspop på en marknad i en stad ingen hört talas om.

Idoldyrkan i en avlägsen del av Laos

Nästa dag, söndagen den 17 maj, tog vi tolvtimmarsbussen från Phonsavan över gränsen till Vinh i Vietnam. Bussen blev snabbt fullsatt med hemvändande vietnameser som varit i Laos och jobbat under torrperioden — när sätena tog slut fylldes det på med små plastpallar i gången. Och gränskontrollen på Laossidan gick som en dans. Vid passkontrollen på den vietnamesiska sidan kom en uniformsklädd man fram till oss och psst-ade om vi ville växla in våra sista laoitiska kip mot vietnamesiska dong. Med hjälp av Davids siffersinne lyckades vi pruta till oss en inte fullt lika ful valutakurs som gubben föreslagit men vi förlorade förstås ändå lite på det. Men bättre än att bli fast med Laos-pengar som inte går att använda nån annanstans.

Hur det sen gick i Vietnam får ni läsa i nästa inlägg …

Vi har haft svårt att bestämma oss för vart vi egentligen ska, David och jag, och Laos svårframkomliga bergslandskap har inte underlättat. Laos är ett fattigt och underutvecklat land utan tågnät, så vart man än ska är det långa, kringelkrokiga bussresor som gäller. Efter fyra eller fem dagar (jag har inte så stor koll längre!) lämnade vi hursomhelst Vientiane med buss till Vang Vieng. (Först hade vi tänkt åka direkt från Vientiane till Luang Prabang men nio timmar på en buss i bergen kändes lite för saftigt. Till Vang Vieng, som ligger på vägen mellan Vientiane och Luang Prabang, tog det istället tre, fyra timmar.)

Sara, Erik och David vid Mekongflodens strand

Solnedgång över Mekong

Jag undrar om den Lonely Planet-författare som kallade kinesiska Yangshuo för backpackerkoloni nånsin varit i Vang Vieng. Gatorna i den här byn kantas av souvenirbutiker med Beerlao-t-shirts, kiosker med importerade chips och kakor, små bananpannkaksstånd, resebyråer med olika äventyrsutflykter och näst intill identiska restauranger med samma mat (god!), samma priser (låga!) och samma låga bord där man halvliggandes kan avnjuta sin pineapple fruit shake som man unnat sig till efterrätt medan TV:n rullar hela säsonger av Vänner, Simpsons eller Family Guy om och om igen. Nere vid Song-floden (Nam Song) leder skraltiga träbroar ut till partyön med en uppsjö av bardiskar utsrödda i gräset. Ön verkade dock ganska död vid Davids och mitt besök. Vi såg andra turister vid bara en bar och där satte vi oss och beställde varsin lemon fruit shake. (Bartendern frågade liksom i förbigående om vi ville ha dem ”happy” — det vill säga med ”tillsats”. På andra ställen kan det stå ”mushroom shake” helt öppet på menyn har jag hört. Exotiskt för en skötsam och lite naiv svensk tjej som jag.) Bredvid oss satt brunbrända ungdomar och drack med sugrör ur hinkar … Vang Vieng är som en enda stor lekplats för förvuxna barn, på ett sätt charmig och befriande … men bara för en stund. Många gör nog som vi och stannar till här några dagar innan de åker vidare norrut. (Samtidigt kan jag tänka mig att vissa blir fast här. Det är lätt att falla in i den laoitiska sävligheten. Bopenyang, som det heter; inga bekymmer …) I Sydostasien verkar det inte finnas vandrarhem — istället är det ”guest houses” som gäller med enkel- eller dubbelrum. Vi bodde i ett spartanskt rum med myror och ödlor som sällskap. Ett ganska stort miljöombyte från Kina där alla ställen jag bott på faktiskt varit rena och i stort sett smådjursfria.

Bungalows in Vang Vieng

Vang Vieng är liksom Yangshuo känt för sin magnifika karstbergsnatur. Växtligheten är dock mer exotisk, djungellik, med lite Apocalypse Now-känsla. En dag gick vi pa hajk, först över en lång hängbro i oroväckande fallfärdigt skick, sen med stearinljus genom en lång grotta under ett berg och sen genom djungel fram till ett litet vattenfall där vi stannade och badade. Med oss hade vi Mike från Kanada, Aly från USA och vår briljanta laoitiske guide Lam. Mike blev biten av en blodigel och Ally stucken av bin men David och jag klarade turen utan nämnvärda skråmor. (Fast David tyckte nog att bron var ganska läskig …) Vår laoitiske guide Lam grillade spett med ananas, squash, tomat och kyckling över öppen eld — fantastiskt gott!

Svajigt

Lam svängde ihop en festmåltid

Lam och jag

Nam Song (Vang Vieng)

Efter några dagars tvekan bestämde vi oss dagen därpå för att ändå våga pröva Vang Viengs stora claim to fame, nämligen tubing. En ”tube” är en stor, luftfylld ring, som badringarna man använde som liten men ungefär lika stor som ett traktorhjul, och man använder den som flotte. I Vang Vieng hyr man en sån och tar en tuk-tuk till startplatsen längre upp längs Nam Song. Därifrån och nerströms kantas sedan floden av barer med gratis shots, lergropar med dragkampstävlingar, lianer och rutschbanor. Fullkomligt livsfarligt koncept — det förvånar mig inte att folk brutit nacken och drunknat här. Men vi tog det lugnt, flöt med strömmen, njöt av den omkringliggande naturen och stannade bara för ett lerbad och en törstsläckare vid en originell bar med borden ute i floden. David blev bjuden på nåt litet starkt ”for men” av barägaren. Själv slukade jag en härlig lemon coconut shake!

Tubing

Tubing

Vid ett bord mitt ute i floden

Bergen i Vang Vieng

Efter tre, fyra dagar (taking it easy …) åkte vi vidare till Luang Prabang, den gamla världsarvsklassade huvudstaden. Världens charmigaste ställe. Här stannade vi fem nätter. Men mer om det får jag berätta i nästa inlägg! Fler bilder finns på Facebook.

Det verkar som om de flesta som reser runt i Kina förr eller senare hamnar i Yangshuo. Själv blev jag första gången tipsad om staden redan i Beijing och under resans gång har jag sedan regelbundet fått höra samma sak: jag måste åka dit!

Yangshuo ligger cirka sex mil söder om Guilin och hör till ett av Kinas ”gröna områden”. Det som gör den här lilla staden så lockande är först och främst naturen och de omkringliggande små byarna. Yangshuo självt är en trevlig, kompakt stad med en vänlig (och turistvan) befolkning.

En stor del av min forsta heldag i Yangshuo tillbringade jag pa ett Internetkafé med att skriva ner mitt forra blogginlagg. Morgonen efter, pa lordagen, nar jag kom ner i lobbyn hojtade en tjej pa mig tvars over rummet. Jag kande direkt igen henne men var faktiskt tvungen att fraga varifran — ibland fladdrar stader och manniskor forbi alldeles for fort! Hon presenterade sig som Birgit fran Tyskland och hon hade sovit i sangen bredvid min under min sista natt i Chongqing. (Av nagon anledning presenterade vi oss aldrig for varandra da.) Hon satt och vantade pa en grupp italienare som hon skulle aka pa cykeltur med. Jag fragade om jag fick folja med, vilket jag garna fick, och eftersom de inte hade nagot forbestamt mal foreslog jag att vi skulle ta en tur till den lilla byn Fuli sju, atta kilometer oster om staden.

(Ett tecken pa att jag rest runt ett tag ar forresten att jag borjat stota ihop med folk jag sett tidigare i andra stader! Det ar jattekul nar det hander och jag far hora vilken resvag de valt sen vi sags sist!)

I boken ”En linje över Kina” beskriver Marcus Haraldsson hur han fruktade for sitt liv varje gang han var tvungen att cykla igenom en kinesisk tunnel. Efter att sjalv ha akt igenom en pa vag till Fuli forstar jag vad han menar … Nar vi kommit in en bit i den och bilarna kort forbi oss blev det namligen helt svart! Jag kunde inte se nanting overhuuvudtaget — inte ens var vaggen var, sa for att undvika att raka kora in i den var jag tvungen att dra mig ut i filen, dar jag cyklade pa pa darriga ben tills nasta bil korde upp bakom mig och jag aterigen fick lite stralkastarljus att orientera mig i. Da gallde det att snabbt kasta sig at sidan och forsatta cykla och sa holl det pa nagra ganger. Tunneln var nog lojligt kort egentligen, men den kandes lang!

Fuli ar en mysig by, ganska ful och intetsagande fran vagen (forst trodde vi att vi kommit fel, sa det var tur att italienarna kunde fraga pa kinesiska) men med en mycket charmig gammal stadsdel bakom de nyare husen. En liten arm av Lifloden flyter forbi den och bredvid floden finns en gron betesmark dar vi satte oss och umgicks med korna i nagra timmar. Vi var inte de enda som dragits hit — snart fick vi sallskap av en grafiker fran Japan och av tva kinesiska studenter som garna ovade sin engelska pa oss. Jag fick ett kinesiskt namn — Xiaoqi (fraga mig inte hur det uttalas eller vad det betyder, bara …) och min alsklingsfraga: ”Why are you so white?”

Det var en tysk, en svensk och massa italienare

Ganska okej utsikt fran cykelstigen ...

En japan och tva kineser

Birgit!

I Fuli var det fullstandigt trafikkaos

Invanare i Fuli

Varmen hade varit ganska tryckande i nagra dagar och nar himlen borjade morkna bestamde vi oss snabbt for att dra oss hemat. Vi betalade fem yuan var for att fa ta med vara cyklar pa den lilla farjan over floden som tog oss till en annan mysig liten by. Längs hemvägen log alla kineser vi cyklade förbi och ropade ”hello”!

En paus pa hemvagen

Vi kom tillbaka till vandrarhemmet precis innan sporegnet. Efter oss rusade nagon in och ropade att hon sett en dod hund pa kottmarknaden intill men jag orkade inte undersoka saken narmare den dan utan bestallde en kinesisk pizza (med majonas istallet for ost) och gick sen och la mig. (Nasta dag var jag dock naturligtvis tvungen att kolla in kottmarknaden …)

I sodra Kina ater man hundar

Nasta dag regnade det igen och jag gick mest och vantade pa nasta dag da jag skulle ta lokalbussen tillbaka till Guilin och darifran ta 18-timmarstaget till min slutstation i Kina, Kunming.

Som sagt, det ar intressant att aka tag i Kina. Man far se miljoer utanfor fonstret helt annorlunda mot de stader och turistattraktioner man som turist brukar besoka. Ibland forsoker jag skriva ner namnet pa stationerna och tanker att jag nasta gang jag kommer till Kina borde aka ut till en san har liten by mitt ute i ingenstans. Det maste vara en totalt annorlunda upplevelse.

Andra klassens liggvagn (sa kallad hard sleeper)

En annan sak som hander pa tag ar att man far prov pa kinesernas naturliga satt. Knappt innan taget lamnat startstationen tjattras det i hela vagnen som om det vore en enda stor slaktsammankomst och inom en timme brukar folk ha formerat sig i kortspelslampliga grupper. De som inte ar med och spelar tittar pa.

Nagonstans mellan Guilin och Kunming

Jag har tidigare berattat lite om hur tagvagnarna ser ut. En annan grej speciell for kinesiska tag ar att konduktoren nar man stiger pa tar hand om ens biljett. I utbyte far man ett plastkort som man maste halla reda pa for att sedan byta tillbaka mot sin biljett nar man ska av. Konduktoren sparar alla biljetterna i en mapp och kan pa sa satt halla reda pa vem som ska vart. Man kan darfor sova tryggt i vetskap om att bli vackt innan taget nar ens slutstation. Smart tycker jag!

Tagtoaletter kan ibland kannas lite snuskiga. I Kina ar det hal i marken som galler (sa kallade squat toilets) och det kanns faktiskt ganska hygieniskt (atminstone nar man kan spola). Jag har sjalv faktiskt borjat foredra dessa toaletter framfor ”handikappsversionerna” eller ”western style”-toaletterna som de ocksa kallas. Pa tagtoaletterna har de ocksa natpasar hangandes dar man kan lagga sin mobiltelefon och annat man inte vill tappa …

En squat toilet ...

... och en annan

Det pratas mycket om hur Kinas utvecklingshysteri paverkar jordens miljo. En bra grej ar i alla fall att de inte anvander sa mycket blojor. Har gar alla ungar under tva runt med hal i brallan — blir man nodig ar det bara att satta eller stalla sig vid narmsta trad (aven om det star mitt i gatan). Aven sma bebisar tranas att skota sig sjalva. Sa tidig pottraning, som hemma i Sverige varit lite pa modet i nagra ar, ar inget nytt har!

Den 26 april, som var en sondag, hade jag till sist natt Kunming. Direkt pa stationen blev jag overost med erbjudanden om skjuts till de populara turistmalen Dali och Lijiang men jag gick rakt forbi och fram till en telefon varifran jag ringde till mitt vandrarhem, Cloudland Youth Hostel, och bad om vagbeskrivning. (Jag har totalt slutat med CouchSurfingen — det ar for mycket att planera nar man hoppar fran ort till ort och vandrarhemmen ar anda sa billiga i Kina sa det ar helt enkelt inte modan vart. Vi far se hur det blir har i Sydoastasien dar jag befinner mig nu. Kanske kan vi nan gang bo hos nan av Davids tidigare gaster.)

For telefonsamtalet ville kioskagarinnan ha tre yuan. Okej, hon hjalpte mig skriva ner vagbeskrivningen ocksa, sa hon fick det. Det ar annars sa svart att veta vad som ar ett vettigt pris och inte i Kina. En maltid pa restaurang kan kosta tre till tio yuan pa ett kinesiskt hak eller nara 90 pa Pizza Hut. Det kanns som kineserna gaddar ihop sig med en fasad mot oss utlanningar med en egen prisvarld bakom som man sallan far inblick i. Jag har i min enfald fortfarande svart att tror att nagon kan vara sa frack att begara tio ganger grundpriset bara for att det gar, men det hander tydligen hela tiden! En av dagarna i Kunming fick jag sallskap av en kinesisk man som var lite fortjust i ljusa flickor och tyckte att jag skulle ringa honom nasta dag. ”Det ska inte kosta mer an tre jiao” sa han. Och tio jiao ar en yuan.

Kunming ar huvudstad i provinsen Yunnan (Yunnan betyder ”soder om molnen” — visst ar det vackert?) och kand som blommornas och den eviga varens stad. Den eviga varens eftersom den dar den ligger 2000 meter over havet har ett milt klimat aret om och blommornas eftersom den pa 80-talet lyckades jobbade upp sin da ganska taskiga ekonomi rejalt genom att borja odla och forse hela Kina med kopeblommor! Nufortiden ar Kunming en kinesisk storstad som alla andra, komplett med luftfororeningar. Jag hade lite problem med luftvagarna och blev aven trott av den tunna och torra luften, sa jag tog det mest lugnt. Jag sag blommarknaden, den sista gamla gatan (snarare an liten grand) och Yunnans fina provinsmuseum. Jag hittade aven en frisor och blev klippt for 15 yuan.

Gullungar i Kunming

Resten av dagarna tillbringade jag med att vila eller vandra upp och ner for ostra och vasta Dongfenggatan, forbi skolan dar barnen pa morgonen star pa skolgarden i langa rader och massgympar, vid lunchtid flockas vid godisbutiken intill och pa eftermiddagen forsvinner in till musikaffaren langre ner pa gatan for att plinka guqin (ett kinesiskt instrument). Varannan dag vandrade jag planlost mellan hyllorna pa Walmart (dar de har hela, fladda hundar i kottdisken och stora hogar med kycklingfotter som man kan kopa i losvikt. Och gulliga sockor importerade fran Sydkorea!) och varannan samma pa den andra stormarknaden Carrefour. Ibland stannade jag till for att se pa nar gamlingarna spelade mahjong. Jag tror jag sett fler mahjongspelare i Kunming an kortspelare under hela resan!

Mahjong pa gang

Jag akte aldrig till Dali eller Lijiang. Jag har sett tillrackligt med gamla hus pa den har resan sa jag klarar mig. Turiststallena i Kina ar ocksa ofta ganska odragliga och dyra. Flera ganger nar jag forvantat mig nan sorts romantisk nara-naturen-/historiens-vingslag-upplevelse har jag funnit mig mitt i ett lammeltag av kineser med sjomanshattar i bjarta farger (nat satt maste de ju halla reda pa varann pa!), slussad fran en turistpimpad ”scenic spot” till en annan av en megafongapande guide som kampar for att overrosta guiden bredvid … Kineserna har helt enkelt blivit for manga for att kunna njuta av sina egna kulturskatter pa ett vettigt satt!

Vastra Dongfenggatan i Kunming

Aldre gata i de muslimska kvarteren

Kunming. Inget kinesiskt torg ar komplett utan en halvfardig skyskrapa

Mysig kudde pa Yunnans provinsmuseum!

Efter nastan en vecka kunde jag hamta ut mitt Laosvisum fran konsulatet i Kunming och den 2 maj flog jag till Laos huvudstad Vientiane och traffade David.

Angaende Johannes kommentar kan jag beratta att David, Erik och Sara lustigt nog har en gemensam van/bekant i Davids bror, som ar dov, sa vi traffade dem (lite av en slump) andra dan pa svenska pizzerian (!) i Vientiane. Pa kvallen traffade vi Erik igen och hans kompis Oudalay pa en mysig restaurang vid Mekongfloden och nasta dag fick vi se pa nar Sara och Erik undervisade dova och horselskadade laoiter i ledarskap. Efterat gick vi alla fyra till en annan restaurang dar David och jag for forsta gangen fick prova sticky rice som man ater med handerna. Nu bor vi faktiskt hos Erik och Sara i ett par natter. Sa varlden ar liten!

Annars tar vi det ganska lugnt. Det ar fuktigt och varmt. Vi vet annu inte riktigt hur vi ska aka vidare, antagligen aker vi till Vang Vieng imorgon och nagon dag eller tva efter det Luang Prabang. Vi kommer sakerligen aka till stallen utan hygglig uppkoppling sa blogginlaggen blir nog sallsynta aven i fortsattningen.

Här kan ni se min resväg genom Kina och Davids och min fortsatta resa genom Sydostasien.

Bopenyang betyder "inga bekymmer" pa laoitiska

Resten av min första dag i Chengdu — pandastaden — regnade bort. Jag fick feber och skämde bort mig med ett besök på Pizza Hut. En måltid på Pizza Hut kostar i Kina ungefär tre gånger så mycket som samma mängd mat på en kinesisk restaurang men efter veckor av kryddiga nudlar, kycklingskinn med ben och dumplings och vetebullar med okända fyllningar hade jag gladeligen betalat ännu mer. (Den kinesiska maten ar visserligen spännande och ibland riktigt god men just nu skulle inget gå upp mot en rejäl portion hederlig svensk friterad kyckling i sötsur sås … Inget utom möjligen svenska pannkakor!) Efter maten botaniserade jag en stund bland hyllorna på stormarknaden Ren Ren Le.

(Förresten vill jag passa på att berätta att minneskortet till min kamera troligen råkat på ett virus och att jag därför tyvärr inte kan komma åt mina foton i nuläget. Jag kan se dem i kameran så jag hoppas jag nånstans längs vägen kommer hitta hjälp att föra över dem till en dator på något satt. Om du funderar på packning inför din långresa har jag ett hett tips: minidator! Datorerna på de flesta vandrarhemmen jag varit på har, när de överhuvudtaget funkat, varit otroligt slöa och ofta fullkluttrade med kinesisk popupreklam och säkerligen också med virus. Och man måste ofta sitta och vänta på sin tur. Samtidigt är tillgången till vandrarhemmens wifi-nät så gott som alltid gratis. Varje dag ser jag minst en backpacker sitta i lobbyn och fingra på sin minidator och jag blir bara mer och mer avundsjuk. så nu har jag övertygat David att ta med sig en ner till Sydostasien där jag ska träffa honom om en vecka!)

I varje hyllgång på kinesiska stormarknader står minst två, ibland fyra–fem anställda och bara hänger. så fort jag visar minsta intresse for något paket snabbnudlar rusar de fram och berättar om (antar jag) alla de andra nudlarnas fortrafflighet och undrar om jag inte vill köpa några av dem också. De är inte påstridiga men man är alltid så påpassad i Kina. Pa vissa restauranger står de på rad längs väggen beredda att direkt rusa fram om man till exempel skulle tappa en ätpinne på golvet. Det måste vara svårt att hitta vettig sysselsättning åt hela denna enorma befolkning — särskilt i storstäderna med all inflyttning …

En annan grej jag märkt under mina stormarknadsvisiter är kinesernas besatthet av socker. Jag tror att det här landet om några år kommer ha ännu ett enormt problem att brottas med i form av diabetes och sockerberoende. Till och med jag som är ganska förtjust i sötsaker har svårt att få ner vissa kakor och drycker och det är näst intill omöjligt att få tag i bakverk som inte bara består av luft, mjöl och socker (eller för den delen bakverk som inte fyllts med bacon eller minikorvar …). De enda produkter jag sett som det uttryckligen stått ”sugar free” på har varit ett paket flingor för ”elderly people” och ett paket kex som visade sig innehålla några av de sötaste kex jag ätit. Det går inte riktigt ihop med min bild av kineserna som ett hälsosamt folk … men även matvanorna måste förstås förändras i det har exploderande landet.

På utflykten till pandauppfödningscentret träffade jag bland andra en indisk tjej som flyttat till Kina för att undervisa i farmakologi. Vi bestämde att nästa dag ta en långfärdsbuss till Leshan för att se jattebuddhan (71 meter hög!) där men under kvällen blev jag sämre och nästa morgon var jag så sjuk att jag knappt orkade upp ur sängen. Den dagen och nästa sov jag in på eftermiddan och gjorde bara några lata utflykter till det närliggande Wenshuklostret (ett av Kinas största och viktigaste zenbuddhistiska kloster), till Tian Fu-torget med sin Maostaty och till folkets park, där en stor grupp kineser i alla åldrar hade samlats för att dansa vals. (Kineser som dansar pardans — i synnerhet vals — är faktiskt ett mycket vanligt inslag i dessa folkets parker, tillsammans med kortspelande pensionärer. Överallt där det finns en ledig plats i skuggan spelas det kort i Kina!) Det kändes overkligt att det var just detta område i Sichuan, som drabbades av den förödande jordbävningen förra året.

Wenshuklostret

Skoldpaddsdammen i Wenshuklostret

Hej Mao!

Torget i Chengdu

Chengdu. Klart att tjejernas sjukhus ska va rosa!

Folkets park i Chengdu

Folkets park

En fagel i Folkets park

Dans i Folkets Park

Jag hade bara tänkt stanna i Chengdu till måndagen men eftersom jag på söndagen fortfarande kände mig ganska medtagen beslöt jag mig för att stanna en natt till. Som tur var bodde jag på ett helmysigt vandrarhem, Sim's Cozy Guesthouse, och behövde bara betala tio yuan per natt istället för 30 enligt prislistan. Jag kan varmt rekommendera detta vandrarhem med trevlig engelskduktig personal, en personlig atmosfär (till exempel fanns det i lobbyn fotoalbum från ägarfamiljens egna semestrar …) och de lägsta rumspriserna jag sett i Kina.

En gata i Chengdu

Allt gar att salja med en panda

Apropå bra och dåliga vandrarhem undrar jag över syftet med Hostelling International. Det sägs vara en sammanslutning av de basta vandrarhemmen i världen men det basta jag bott på, Sim's, har inte varit medlem samtidigt som några av de sämsta jag bott på, med kalla duschar och stinkande toaletter utan papper, varit just "HI-Hostels". Är det kanske så att Hostelling International hade en viktigare nätverkande roll innan Internet och bokningssajter som Hostelworld fanns? Dess vandrarhems olika rumspriser för medlemmar och icke-medlemmar är i alla fall i dagens läge enbart ett krångligt irritationsmoment! (Så! Nu har jag fått det ur mig!)

Hursomhelst, på söndagseftermiddan orkade jag ta en längre promenad genom stan. Jag försökte hitta Wang's Tiny Museum — ett litet skrymsle där en herr Wang för fem yuan entusiastiskt visar runt turister bland sina samlade Maoprylar — men lyckades inte trots att jag i närmare en timme cirkulerade runt pricken på kartan och även visade den för flera kineser. Jag borjade känna mig ganska nere. Ingen jättebuddha, inget litet Maomuseum, inget dinosauriemuseum i Zigong och inga idéer om vart jag skulle ta vägen härnäst. Jag kände att jag behövde ett miljöombyte men var samtidigt inte beredd att ge upp Sichuan-området riktigt ännu. Jag bad personalen på vandrarhemmet boka en tågbiljett till Chongqing för nästföljande dag.

Sichuan gränsar i väster till Tibet och en tanke jag haft i bakhuvudet var att flyga från Chengdu till Lhasa. Att jag till slut inte gjorde det berodde på att man måste ha specialtillstånd för att få åka dit och jag hade varken tid eller ork att fixa ett sant. Dessutom måste jag ju spara nåt till nästa gång jag åker till Kina!

För en vecka sen visste jag inte mer om Chongqing än att det är en stor stad vid Yangtzefloden och att namnet uttalas ungefär "tjongtjing" (kan det bli mer kinesiskt?). Enligt de guideböcker jag bläddrat i finns det i princip inget att se där men redan när Laosong, ägaren till Tina's Hostel, körde mig från tågstationen till vandrarhemmet, över trafiktäta broar genom den nya stadsdelen medan solen sänkte sig mellan de långa raderna av skyskrapeskelett i smutsrandig råbetong, visste jag att jag skulle tycka om den. Samma dystopiska landskap som i Beijings Taiyang Gong men samtidigt med samma charmiga branta backar som i Seoul, samma avslappnade attityd som i Shanghai, samma djupgröna växtlighet som i Chengdu och på natten med en skyline vackrare än Hong Kongs (har jag hört).

I Chongqing bor mellan 30 och 40 miljoner människor och den skulle därmed kunna sägas vara världens mest befolkade stad. Den växer oerhört fort och är enligt en undersökning världens femte mest förorenade stad. (Till skillnad från i andra kinesiska storstäder cyklar man inte i Chongqing. Stan är lika backig som San Francisco och en taxiresa kostar i regel fem kuai — mindre an hälften av vad taxametrarna i Beijing startar på.) Dessutom är den tillsammans med Nanjing och Wuhan en av Kinas tre varmaste stader med temperaturer som på sommaren kan överstiga 40 grader! Jag förstår nu Davids fascination for Mexico City … Det är verkligen nåt speciellt med extrema stader.

Luften i Chongqing gar att ata med sked ...

Till Chongqing kommer inte många utländska turister och det marks på invånarnas nyfikenhet. Gulliga gubbar petar en försynt på axeln bara för att få saga ”good morning” klockan nio på kvällen, folk hojtar efter en och ber att man ska ta kort på dem och deras V-tecken och en tjej sprang efter mig ett helt kvarter och ställde sig i vägen medan hon desperat ringde igenom sin telefonbok i jakt på någon som på engelska kunde tala om för mig att jag råkat gå förbi tunnelbanestationen jag tio minuter tidigare frågat henne efter. Hade stan bara haft renare luft hade jag gärna stannat längre. Nu övergick efterdyningarna av min förkylning nästan direkt i en våldsam rethosta som jag sedan vaknade med varje morgon och somnade med varje kväll.

Nar jag berättade för Laosong att jag funderade på att göra en avstickare till Zigong kontrade han överraskat med att han att han vuxit upp där och han erbjöd sig att be en gammal skolkamrat visa mig runt där nästa dag. Jag tackade ja och tillbringade därför följande förmiddag på en buss till denna Sichuans tredje största stad känd for två saker — salt och dinosaurier. När jag efter tre timmar var framme var det första jag gjorde att leta upp en kiosk att ringa ifrån. Som tur var svarade Huang, Laosangs kompis, på tydlig engelska och så att han skulle hämta mig om tio minuter. Tjugo minuter senare dök han upp med en kompis och lyckades på knagglig engelska få fram att jag skulle hoppa in i baksätet på deras bil. Okej … men de verkade schyssta sa jag gjorde som de sa. Det blev en händelserik dag. Först skjutsade de mig till en lantlig restaurang där de beställde in typiska Sichuanska rätter — någon kryddstark (Sichuan är kant för sin kryddstarka mat) fiskgryta (med hela fiskar i), fläskslamsor med mer fett än kött och några inlagda grönsaker som var mycket goda. De verkade lite besvikna över att jag ville ha Coca-Cola istället för öl men var glada och tillmötesgående hela tiden. Nar samtalet gick alltfor trögt försvann Huang för att en stund senare komma tillbaka med en tjejkompis som kunde bättre engelska och som visade sig jobba som guide på dinosauriemuseet. Efter maten åkte vi dit och jag fick en personlig (och gratis!) guidning.

Sichuansk mat. Huang langst till hoger och hans vanner med andra kinesiska namn

Dinosauriemuseet i det lilla samhället Dashanpu strax utanfor Zigong är tillsammans med North American Museum of Ancient Life i Utah, USA, Royal Tyrrell Museum i Alberta, Kanada och Fukui Prefectural Dinosaur Museum i Japan, ett av de största dinosauriemuseerna i världen. (Om några är kommer kanske det största att finnas utanfor staden Zhucheng i provinsen Shandong dar man nyligen hittat världens hittills största kända samling dinosauriefossil.) Här har man sedan 1972 hittat over 40 ton dinosaurieben — bland annat världens hittills enda kända kompletta stegosaurusskalle och världens enda hittills kända kompletta skalle från en stor köttätare. Man tror att dinosauriekropparna, som är från juraperioden, förts hit av en stor flodvåg. Bland annat hittade man vid utgrävningen en dittills okänd dinosaurieart som fick namnet dashanpusaurus. Museet var dock inte så stort som jag förväntat mig och det verkade ganska dött (Zigong är trots allt med sina tre miljoner invånare bara en liten byhåla …) Men nu har jag i alla fall sett det!

En komplett skalle!

Efteråt blev jag vidareskjutsad till Shenhai-brunnen, som på 1800-talet blev den första saltbrunnen i världen att överstiga en kilometers djup. Sedan fick jag se stadens saltmuseum och lära mig att man i Zigong utvunnit salt i nara två tusen är och att saltet därifrån anses vara det bästa i Kina. (Snaaark …) Till slut landade vi på det fina gamla tehuset Wangye Miao med utsikt over Fuxifloden som flyter genom staden. Där satt vi i några timmar och drack te och åt några smårätter (bland annat den lenaste tofu jag nånsin ätit) och stakade oss med hjälp av min fickparlör igenom ett samtal om Kina och Sverige. Jag fick veta bland annat hur man räknar till tio, att Tibets och Taiwans strävan efter självständighet inte är en fråga för den vanliga befolkningen utan för regeringen, att Yanshuo och Yangzhou är två helt olika stader (jag berättade nämligen om mina planer att åka till Yangzhou men menade i själva verket Yangshuo) och att Sverige är känt för sin ost och för fotbollsspelaren ”Andersson”.

På vägen tillbaka till busstationen stannade de bilen för att köpa några stora påsar kinesiskt te åt mig och när vi kommit fram betalade de, trots mina protester, även min resa tillbaka till Chongqing! Kineserna är verkligen gästfria! (Ibland känner jag att jag borde ge mer tillbaka …)

Zigong

Nästa dag, på torsdagen, tog jag en tur på monorailbanan som bitvis går på pelare högt ovanför marken. Jag steg av vid Folkets torg och strosade runt lite i De tre ravinernas museum och i Folkets stora hall. Folkets stora hall var helt ointressant (förutom att de under mitt besök höll på att testköra högtalarutrustningen med en norsk kärleksballad) men museet hade en trevlig utställning om kinesiska sedlar och mynt, från den första snäckskalsvalutan, förbi Sovjettidens kvittoliknande sedlar och fram till dagens olika kreditkort. Det var först efter republikens tillkomst 1949 som man fixade en enhetligt pengatillverkning här. Innan dess hade de olika bankerna (och de är många i Kina) alla egna sedelutgåvor och Shanghai körde med egna glassiga dollarsedlar i bästa USA-stil.

Chongqing -- nattens drottning!

Gronskan vid floden utgor en kontrast mot de gra husen

Folkets stora hall

Why are you so white?

Jag besökte också ett postkontor och fick kämpa ganska länge för att skicka mina vykort till Sverige. De hade nämligen inga utrikesfrimarken och det fanns helt enkelt inte tillracklig plats på mina vykort för fyra kinesiska inrikesfrimarken. (Personalen löste det till slut genom att klistra fast några av frimärkena på framsidan.) Som sagt, de är inte vana vid turister dar.

Som en magnet drogs jag också till en av Chongqings stormarknader. De hade levande paddor och vattensköldpaddor i sin fiskdisk! Jag köpte ett par baozi (ångade vetebullar) fyllda med fläsk och nåt jag trodde var en vårrulle med som visade sig vara en söt rulle fylld med ris. (Jag läste förresten att det i november 2007 vid en utförsäljning av matolja på en annan av Chongqings stormarknader blev ett så stort upplopp att tre kineser dog och 31 skadades!)

Chongqing!

I Chongqing poserar man mer an garna for utlanningar med kamera

På fredagen lämnade jag, till mina lungors stora lättnad, Chongqing för en tre dagars kryssning på Yangtzefloden (som egentligen heter Chang Jiang. Yangtze är bara ett namn vi västerlänningar hittat på. Kineserna har alltid kallat floden Chang Jiang och inget annat.) Till resesällskap hade jag Troels från Danmark och på båten träffade vi två amerikaner — Alex från Maryland och Brianna från staten Washington. Resten av passagerarna var kineser.

Min tredjeklasshytt

Gorgeous gorges

Efter Vita kejsarens tempel gick vi pa export

En pagod vid Chang Jiang

Medpassagerare

Första kvällen besökte vi Zhang Fei-templet, rest till minne av en grym general som levde under andra århundradet efter Kristus och till slut mördades av sina egna mannar. Andra dagen åkte vi igenom de första av de tre ravinerna och besökte Vita kejsarens stad och Dachang — en hyperkommersiell ”ancient town” som i samband med byggandet av De tre ravinernas damm monterades ner för att sedan i sin helhet byggas upp igen längre upp på bergssidan. Mellan dessa utflyktsmal åkte vi en mindre båt genom ”The Lesser Three Gorges” och en ännu mindre båt genom ”The Mini Three Gorges” — allt medan den kinesiska guiden oavbrutet pratade i sin megafon. Till slut hade vi utlänningar svårt att hålla oss för skratt!

Utsikt fran baten

Brianna och Troels. Det regnade pa oss!

På kvällen satte vi oss vid ett ledigt mahjongbord och fick användning av mitt medhavda Uno-spel och Once Upon A Time, som alla de andra sa att de bara måste köpa nar de kommit hem. Nar jag gick ner i min tredjeklasshytt för att lägga mig var den full av kortspelande, solrosfrönsknaprande kineser och jag fick återigen användning av mina öronproppar!

Tidigt på sondagen, sista kryssningsdan, åkte jag och kineserna (de andra utlänningarna låg och sov) ut med något slags kanot till Wen Tian-klyftan dar vi gick efter bergssidan under ett litet vattenfall. Innan vi åkte tillbaka sattes vi att titta på nån kinesisk komediföreställning. Jag förstod ingenting och var lättad när vi äntligen åkte tillbaka till stora båten. Det regnade mycket både denna dag och den förra och jag snörvlade så mycket att mina hyttkamrater gav mig någon kinesisk hostmedicin.

Kryssningen avslutades i den lilla staden Maoping varifrån vi åkte buss till De tre ravinernas damm — världens största vattenkraftverk som när det om några är satts i full drift kommer mätta en inte obetydlig del av Kinas skriande energibehov. Sedan åkte vi en annan buss till Yichang dar Troels och Alex stannade för natten medan Brianna och jag fortsatte med en annan buss till den lite större staden Wuhan. Att vi åkte dit berodde på att Wuhan var den närmaste staden med tågstation. Nar vi kom fram var det sent och vi sov en natt på stans enda vandrarhem. Nästa morgon åkte jag vidare med tåg till Guilin dit jag kom fram strax efter midnatt och ännu en gång tog in på ett vandrarhem för en natt. (Vid det har laget borjade jag bli lite trött på att flänga runt!)

De tre ravinernas damm

Jag tycker om att åka tåg i Kina. Det är det basta sättet att få en bild av det varierande landskapet på och ens medpassagerare är ofta nyfikna. På den har resan blev jag bjuden på middag av ett par fulla kineser. Hela vagnen engagerade sig i att försöka förklara vad gubbarna ville innan jag gav med mig och följde med dem. Jag blev också skrattad åt när jag gick genom vagnen i bara strumporna … Det ar viktigt vad man har på fötterna har!

Morgonen efter, på tisdagen, nar jag vaknat och duschat gick jag ut för att leta efter ett Internetkafe. Den första bästa kinesen jag frågade visade sig jobba med turism, hade en syster i Sverige och började direkt prata om att han skulle fixa en billig resa åt mig till Yangshuo på Lifloden. Jag hade egentligen tänkt se Guilin men det blev det ingen tid till — minibussen som skulle hämta mig gick om en halvtimme så det var bara att rusa tillbaka till vandrarhemmet, packa och checka ut. Det var återigen jag och en bunt kineser och efter en skumpig färd genom stan åkte vi ut på floden i en bambubåt. Det tog dock inte lång stund innan båten stannade och det kom fram att det blivit ett missförstand. Kineserna skulle först se en karstgrotta och sen åka vidare till Yangshuo. Jag följde med dem.

Pa Lifloden

Landskapet kring Guilin och Yangshuo är mycket speciellt och vackert med grönklädda karstberg och underjordiska grottor. Grottan vi besökte var mycket stor och rymde både ett dånande vattenfall och en vindlande, underjordisk flod som vi åkte båt på en bit. Jag lyckades inte få fram vad grottan hette men lyckades senare beskriva den för nån som berättade att det var Krongrottan — helt onämnd i de västerländska guideböckerna jag läst men tydligen ett av de större utflyktsmålen i området för kinesiska turister.

Nar vi kommit ut ur grottan fortsatte vi en bit på Lifloden innan vi blev uppmötta av en annan minibuss som tog oss vidare till den lilla orten Xingping. Därifrån tog jag landsortsbussen vidare till Yangshuo, som enligt Lonely Planet snarare liknar en internationell backpackerkoloni än en kinesisk stad. Har är det populärt att hyra en cykel och åka ut och titta på landsbygden. Det har jag tänkt göra imorgon. Jag stannar har några dagar innan jag åker vidare till Kunimng varifrån jag den första maj flyger till Laos för att träffa David.

Yangshuo har schyssta kulisser

Att aka tag i Kina ar en upplevelse. I lordags regnade det och jag tog taget till Suzhou — en av de mer kanda sa kallade vattenstaderna runt Shanghai. Sittvagnarna pa dessa ”kortfardstag” ar som i de lite aldre SJ-tagen hemma sa de ar inte sa exotiska. Men stationerna! Sa mycket folk!

Sa har funkar det: Biljettkassorna har en separat ingang och for att overhuvudtaget fa komma in i stationshallen maste man uppvisa giltig biljett. Sen ska allt bagage upp pa rullbandet for att rontgas innan man far ga vidare till sin tagavgangs vantsal, som alltid ar packad med folk. Till sist, en halvtimme eller en kvart innan taget gar oppnas gaten och folk knuffas och trangs for att komma forst ner till plattformen och in pa taget.

Det mesta pa stationerna star pa kinesiska men varje tag har ett nummer som ocksa star pa biljetten. Vet man anda inte vart man ska ar det bara att visa biljetten for narmaste kines och se lite vilsen ut sa blir man snabbt pekad ratt. Inga bekymmer alltsa, bara man ar ute i god tid!

Utanfor stationen i Suzhou blev jag snabbt omringad av forsaljare som ville salja regnponchos, kartor och guidade turer. Jag bad att fa kolla pa kartan men skakade pa huvudet och gick darifran nar jag horde priset — 10 yuan. Kartdamen foljde dock efter mig och visade snart det riktiga, tryckta priset, 6 yuan, och da kopte jag den. Det ar en metod som funkar ganska bra: visa stort intresse och ga sen darifran sa skoter de prutandet sjalva.

Apropa kartor maste jag saga att det ar underbart att aterigen vara i ett land dar gatorna har namn! Jag njuter av att kunna ta mig dit jag vill utan att behova stanna och fraga nagon i vartenda gatuhorn. Laget blir forstas knepigare om jag kommer till en plats utan oversatta gatuskyltar men sa lange jag har en karta att peka pa ska det ga bra.

Suzhou ar som de flesta kinesiska stader en ganska grasmutsig och stokig historia. Jag far tacka mitt daliga lokalsinne for att jag lyckades irra mig bort fran det odragliga turiststraket in i de charmigare granderna langs kanalen. Jag besokte ocksa Den odmjuka forvaltarens tradgard — vacker men lite for folkfull nar jag var dar mitt pa dagen. Det var ganska skont att aka tillbaka till Shanghai pa kvallen.

En kanal i Suzhou

Den odmjuka forvaltarens tradgard

En grand i Suzhou

Hus langs en kanal i Suzhou

Bakom hornet i Suzhou ... Sa har skrapigt ser det tyvarr ocksa ut langs jarnvagarna i Kina

Stavning ar for mesar!

Pa sondagen akte jag vidare till Hangzhou — kand som en av Kinas vackraste stader. (”I himlen finns paradiset — pa jorden finns Suzhou och Hangzhou” ar ett ordsprak som ofta citeras i guidebockerna.) Det var verkligen en trevlig stad och vandrarhemmet jag bodde pa var helt okej. Den stora sevardheten i Hangzhou ar Vastra sjon och omradet daromkring, som pa kvallen var behagligt folkglest och mycket vackert upplyst. (Tyvarr far jag inte till nagra bra morkerbilder med min kamera.) Dagen efter var det folkvimmel och svart att ta sig fram! En nyzeelandsk kvinna som jag delade rum med hade kvallen innan berattat att jag kommit mitt i Qingmingfestivalen da manga kineser ar lediga och reser.

Langa bron gar over en del av Vasta sjon i Hangzhou och ar liksom hela standpromenaden mycket vackert upplyst pa kvallen

Leifengpagoden overblickar Vastra sjon

Det var harligt att strova omkring i varmen under traden vid sjon. Den dagen var en av de basta jag haft pa den har resan! Dock gick jag redan efter nagra timmar tillbaka till vandrarhemmet for att hamta min ryggsack och ta mig vidare. Tack vare en lapp som personalen pa vandrarhemmet skrivit ”Hangzhou tagstation” pa med kinesiska tecken lyckades jag hitta ratt buss och hann fram till stationen nastan precis i tid for att hinna med nattaget till Xi’an.

En halsning fran Hangzhou!

En halsning fran Hangzhou!

En halsning fran Hangzhou!

En halsning fran Hangzhou!

Kina ar som bekant ett stort land och langa tagfarder ar vanliga. Min resa fran Hangzhou till Xi’an tog ungefar 22 timmar med direkttag. Langfardstagen ar uppdelade i forsta och andra klassens sittvagnar och forsta och andra klassens liggvagnar. Jag valde andra klassens liggvagn, dar baddarna ligger oppna med fotsidan mot gangen, tre i hojd. De oversta baddarna ar billigast och man maste var lite vig for att kunna komma upp till dem. Det var en san jag sov i. Taget var okej forutom att vattnet tog slut. Nar jag pa tisdagseftermiddagen klev av i Xi’an kande jag mig ganska ofrasch och det var skont att komma till vandrarhemmet med dess dusch och tvattmaskin …

Nasta dag, pa onsdagen, akte jag pa guidad tur till Xi’ans stora sevardhet — terrakottaarmén, tillkommen pa order fran den helt galna forsta Qinkejsaren, som forutom att under over 30 ar slosa en tredjedel av landets ekonomi pa sitt eget gravmonument aven tvingade sina stackars undersatar att bygga den kinesiska muren. Men nar han begarde att hela hans livvakt efter hans dod skulle begravas levande med honom lyckades nagon overtala honom att istallet lata sig begravas med en kopia av armén i lera och sa kom det sig att man skapade terrakottarmén. Tyvarr har de utgravda soldaternas vackra farger bleknat efter kontakten med syre och darfor ligger en stor del av armén och aven sjalva gravkullen fortfarande outgravd i vantan pa battre bevaringstekniker. Det kandes markligt att aka forbi den stora, tradbevuxna gravkullen och forestalla sig alla fantastiska skatter som lar finnas darinne.

Jag som terrakottakrigare!

Skulptur utanfor Terrakottaarméns museum

Terrakottaarmén!

Nar Qinkejsaren dott och begravts beslutade hans son att ta livet av alla som kande till gravens forsvarssystem — med andra ord Kinas framsta ingenjorer. Darmed gick stora kunskaper forlorade och man har senare vid utgravningen av omradet runt graven funnit bevis for att dessa ingenjorer redan for mer an tvatusen ar sen kande till tekniker som senare ”uppfunnits” sa sent som pa 1800- och 1900-talet. Man kan ju undra hur langt vi hade kommit idag om all denna kunskap forts vidare!

Guidade turer kostar en del men a andra sidan ar det ju jatteroligt att lara sig sant har. Dessutom traffar man folk! Pa den har turen traffade jag Sebastian och Maike fran Tyskland, som jag senare pa kvallen gick och at middag med i de muslimska kvarteren. Sebastian hade akt sittvagn till Xi’an och fatt manga vardefulla tips fran sina kinesiska medresenarer — bland annat om ratten vi at som tydligen ar en Xi’ansk specialitet — en soppa med nudlar, sma degklumpar och kott.

Jag har insett att jag maste sanka mina vegoambitioner under resten av den har resan. Kineserna stoppar verkligen kott i allt — till och med bageriernas smorrebrod pryds av baconskivor och minikorvar. Och nar jag fragar restaurangpersonalen om ratter utan kott forstar de inte vad jag menar eller sa tror de jag driver med dem och blir fornarmade!

Pa torsdagsmorgonen tog Maike och jag en cykeltur i solen uppepa Xi’ans valbevarade stadsmur. Nar vi efter en och en halvt timme tagit oss runt var det aterigen dags for mig att kopa pa mig snabbnudlar (och denna gang nagra extra vattenflaskor) infor en langfard med tag. Denna gang fran Xi’an till Chengdu — en resa pa cirka 16 timmar. Aven denna gang valde jag oversta badden i andra klass men innan jag aker harifran hoppas jag fa tillfalle att gora en nagot kortare resa i andra klassens sittvagn for att liksom Sebastian fa lite narkontakt med den mer sparsamma delen av den kinesiska befolkningen.

Xi'ans stadsmur omringar hela stadskarnan

Jag uppepa Xi'ans stadsmur

Imorse klockan halv sex kom jag slutligen fram till Chengdu och tillbringade sedan formiddagen pa stans beromda pandauppfodningscenter dar jag fick se manga jattepandor och till och med halla i en kattbjorn!

Varldens mest underliga djur

Jag och min nya kompis!

Det ar kyligt och regningt har. Jag borjar angra att jag gjorde mig av med mossan och langkalsingarna i varma och torra Xi’an …

Tidigt i sondags morse, efter en alldeles for kort natt, tog jag en taxi till Busans tagstation och bordade hoghastighetstaget till Seoul. Egentligen hade jag tankt sitta och titta pa nar ett tvarsnitt av Sydkorea svischade forbi i mer an 300 kilometer i timmen, men det tog ingen lang stund innan jag dasade till. Under resten av resan vaknade jag flera ganger sittande framatlutad med saliven rinnande ur munnen … Undrar vad den koreanske affarsmannen i satet bredvid tankte om mig!

Nar taget rullade in i Seoul var det fortfarande formiddag och jag akte raka vagen hem till Myong-hee for att lamna av min ryggsack. Den har gangen hade jag bestamt att se Changdeokpalatset med dess vackra tradgard (i folkmun kallad ”den hemliga tradgarden”) och i efterhand ka jag saga att det var det basta jag gjorde i Seoul (forutom att kramas forstas). Palatset och tradgarden ar varldsarvsklassat omrade och far inte betradas utan guide. Visningar sker kanske tre ganger om dagen och var guide var mycket trevlig och berattade inlevelsefullt om palatsets och Sydkoreas historia. (Kameran glomde jag typiskt nog hemma hos Myong-hee denna dag — men det kanske var lika bra.)

Innan hon slappte av mig vid palatset visade Myong-hee mig annu en parla — ett litet krypin, oansenligt fran utsidan (inga fonster!) men tydligen kant for att ha stans basta nudlar. Jattegott — men kryddigt! Nasdukar fanns for den som behovde snyta sig, vilket var tur for mig!

Efter palatsvisningen tog Myong-hee (som suttit pa ett kafe och pluggat under tiden) med mig till en park dar vi satt en stund och tittade pa folk. Sen tog hon med mig pa en busstur till ett av Seouls trendigare omraden, hem at flera privata konstskolor. Myong-hee har en fabless for Sverige och efter att jag forklarat hur jag ser skillnad pa svenskar och danskar (danskarnas ogon sitter ofta lite djupare … har jag fatt for mig i alla fall) berattade hon vad som skiljer sydkoreaner och kineser at: Kineserna ar inte lika valkladda!

Vi fikade och pratade och fikade igen och gick sen vidare till en matmarknad dar vi at en sorts kryddig penne gjord pa ris (popular snabbmat bland sydkoreanerna) och friterade potatisklyftor i sirap!

Pa hemvagen genom marknaden upptackte Myong-hee till sin stora gladje en gammal munkforsaljerska som hon ofta brukat smaprata med forut. Efter att ha vaxlat nagra fraser kopte hon med sig en hel pase munkar som jag nasta morgon fick trycka i mig till frukost. (Myong-hee tycker namligen inte om munkar.)

En stor del av mandagen tillbringade jag med att planera. (Jag skulle kunna sitta och planera hur lange som helst och anda inte hinna mer an en vecka framat i tiden!) Pa eftermiddagen gick jag ut for att forsoka hitta Hostelling Internationals kontor, eftersom jag hort att jag var tvungen att bli medlem dar for att fa bo pa Seoraksan Youth Hostel, som jag bokat in tisdagsnatten pa. Med mig hade jag en karta utskriven fran deras webbplats. Efter mycket letande med inblandning av bland andra flera poliser (som inte var till nan storre hjalp) ringde en forbipasserande korean upp kontoret — bara for att fa veta att det flyttat och nu lag pa andra sidan stan. Den nya vagbeskrivningen var lika koreanskt knapphant som vanligt sa jag gav upp och gick istallet for att mota Myong-hee som jag lovat bjuda ut pa middag. Jag bestallde bibimbap — blandade gronsaker med ris — och Myong-hee nagon tofuratt. Till detta serverades sma skalar med bland annat sjogras och kimchi. Jag kommer sakna den koreanska maten!

Pa tisdagen, efter att ha sagt hej da till Myonh-hee, akte jag buss over bergen till staden Sokcho pa ostkusten. Jag sov fran och till och jag blev mycket forvanad nar jag en gang vaknade och fann hela landskapet tackt av sno!

I Sokcho regnade det. Vandrarhemmet brydde sig varken om medlemskort eller bokning — det var bara 20000 won i handen och rumsnyckeln varsagod. Pa vaningen ovanfor holl ett hundratal barn pa skolresa som bast pa att leka cowboys och indianer eller nat. Vilket liv! Efter en kvallspromenad i fallande sno gick jag i sang med val itryckta oronproppar.

Klockan sex nasta morgon steg jag upp och tog bussen till Seoraksans nationalpark, som vid den har tiden verkade helt folktom. Jag tog en skogspromenad upp till Biryongfallet och njot av stillheten, den laga morgonsolen och ekot av hackspettar. Pa tillbakavagen besokte jag aven Sinheungsatemplet, som tros vara varldens aldsta zenbuddhistiska tempel, med sin stora Buddhastaty.

Nar jag kom tillbaka till parkingangen vid niotiden motte jag skolbarnen fran vandrarhemmet i en lang, ringlade ko. Det galler alltsa att vara ute i god tid om man vill slippa trangas!

Seoraksan -- Sydkoreas mest alskade berg

Biryongfallet

Seoraksan

Nu har jag cirka tva bilder pa mig sjalv fran den har resan ...

En av de vackra broarna till Sinheungsatemplet

Sista bilden pa Seoraksan, jag lovar!

Jag missade rusningen precis!

Fran parken blev det buss till vandrarhemmet, hamtning av ryggsack, buss in till Sokcho, buss fran Sokcho till Seoul, tunnelbana ut till flygplatsen, flyg till Shanghai och slutligen taxi ut till Sleeping Dragon International Hostel i hjartat av det som under andra varldskriget var Shanghais judiska kvarter. Har bor jag i nagra natter och kommer troligtvis fortsatta till Hangzhou eller Nanjing pa sondag eller mandag.

Att vara i Shanghai och att vara i Beijing ar som att vara i tva olika lander. De har till och med olika pengar! I Beijing kor de fortfarande med enyuan- och femjiao-sedlar — dessa sma valorer har de istallet mynt for i Shanghai. Det ar val mer praktiskt sa — bara att aka tunnelbana har kostar tre yuan, eller fyra om man ska byta linje under resan (vilket man nastan alltid gor). I Beijing kostar alltid en tunnelbaneresa tva yuan. En annan grej som skiljer staderna at ar att internet inte verkar vara censurerat har. Bebyggelsen ar ocksa mer europeisk och fler kan duglig engelska. Shanghai ar en internationell stad.

Pa torsdagen tog jag det lugnt. Det blev en promenad pa paradgatan The Bund, shoppingstraket Nanjing Road och en tur i folkets park som slutade med att jag blev snuvad pa 150 yuan och sen var jag arg resten av kvallen. Overallt hor man annars ”hey lady, wanna buy a bag, wanna buy shoes, wanna buy a watch, Gucci, Gucci, Gucci …”

Ragnar framfor Pudong!

Att rora vid bronslejonen framfor Hong Kong- och Shanghaibanken pa The Bund sags ge tur

Folkets park, en oas bland skyskraporna

Strax utanfor mitt hostel

Vasterlandsk bebyggelse i Shanghai

Idag gick jag till basaren vid Yuyuantradgarden. Dar lyckades jag pruta ner en kylskapsmagnet fran tjugo till tio yuan och en blus fran 450 till 150 … men jag ar fortfarande inte saker pa om jag verkligen vill ha den. Allt ska jamt ga sa snabbt har, forsaljarna skjutsar in en i standen och ska visa an det ena, an det andra. Jag vet inte varfor jag later dem kora med mig! Jag har ett stort problem i att jag av nagon anledning inte vagar lita pa mitt eget omdome.

Mitt problem nar jag ska pruta ar att jag inte haller mig till en strategi. Det finns tva skolor: antingen borjar man med ett skambud och jobbar sig uppat tills man kommer overens, eller sa sager man helt enkelt vad man ar beredd att betala och gar sen darifran om man inte far som man vill (har man foreslagit ett realistiskt pris och de sager nej kommer de anda springa efter en nar man gar darifran). I fallet med kylskapsmagneten foreslog forsaljaren 20 yuan. ”I really can’t pay more than five” sa arliga jag som har svart att komma med skambud. Nar forsaljaren da kontrade med 15 tappade jag greppet och tankte att stackarn kanske skulle forlora ansiktet om jag stod fast, sa jag foreslog tio och sa var saken avgjord. Det var ett okej pris men jag hade absolut kunnat fa den for fem. Sant dar kan jag grubbla over hur lange som helst!

Pa eftermiddagen nar jag letade efter Shanghaimuseet traffade jag Ann fran Fiji som jag sedan hangde med i nagra timmar. Hon jobbar for en bank och det var intressant att se hur hon prutade pa en klocka till sin dotter. Motet slutade med ett Starbucksbesok och en inbjudan till Fiji — inte helt fel!

Ann fran Fiji!

Pa kvallen gick jag till Oriental Pearl TV Tower men tyckte att 160 yuan var for mycket for att fa se stan fran ovan i nagra minuter, sa istallet for att gora det gick jag tillbaka till vandrarhemmet for att blogga och nu ska jag lagga mig. Imorgon aker jag pa dagsutflykt till Suzhou.

Busan ligger pa Sydkoreas sydkust (alltsa i Sydsydkorea?) och har Asiens storsta hamn. Vad galler engelskakunskaperna ar skillnaden mellan Busan och Seoul som natt och dag — eller sa kanske busanarna bara vagar snacka mer. Eftersom det ar en stor hamnstad ror sig forstas mycket folk fran olika lander har — forutom sydkoreaner mest ryssar och japaner tror jag. Jag trivs har! Sydkorea ar mitt nya favoritland!

En anledning till att jag trivs sa mycket i den har stan ar vandrarhemmet jag bor pa, Zen Backpackers. Jag kan varmt rekommendera det. Killen som driver det, June, ar valdigt trevlig och har hjalpt mig planera mina dagar. Vandrarhemmet ar litet med plats for kanske tio gaster. Det ar inrymt i en lagenhet pa 15:e vaningen i Seomyeon som ar ett av stadens tva centra. (Eftersom staden Busan byggts upp langs kusten har den blivit lite utdragen och som en foljd av det fatt mer an ett centrum.) Det kanns mer som ett vanligt hem an som ett vandrarhem — June bor sjalv i ett av rummen.

Ett kul sammantraffande ar att flera av vandrarhemmets gaster kunnat svenska. Jag har bland annat traffat finska Silja (som jag pratat engelska med) och finlandssvenska Susanna och Djingis. Det har kannts ovant att prata svenska igen och ibland har jag svarat pa engelska utan att jag tankt pa det. (For ovrigt upptackte jag idag att jag borjat skriva mina sma anteckningar pa engelska!)

I forrgar gick Silja och jag ut pa stan. Eftersom hon kan japanska och lite koreanska fixade hon lunchbestallningen at oss — en god nudelsoppa. Sen tog vi tuben till den stora fiskmarknaden Jagalchi dar det om mojligt kralades och simmades och sprattlades annu mer an pa marknaden i Suwon. Dar fanns bland annat blackfiskar i olika former och nagon grotesk sjovarelse som Silja sa kallas sjokorv pa finska. De sag verkligen ut som bleka julkorvar. Vi sag ocksa en rosa fisk med bade fenor, ben och blagrona ”vingar” (utfallbara fenor pa sidorna). Den maste jag googla pa sen!

Jagalchi.

Efter fiskmarknaden tog vi en busstur ut till parken Taejongdae pa den lilla on Yeongs sydspets dar vi hade en fin utsikt over havet och fiskebatarna som lag forankrade en bit ut. Det ar nagot magiskt med havet om kvallen!

Utsikt fran Taejongdae.

Nasta dag agnade jag formiddagen at att boka resebiljetter och vandrarhem. Nar jag var klar med det gick jag och Silja till Hur Shim Chung, koreas storsta jjimjilbang och ett av Asiens storsta span. (Jjimjilbang ar nagot typiskt koreansks — som en blandning mellan ett badhus och ett spa.) Dar tillbringade vi nagra underbara timmar med att bada inomhus och utomhus i saltvatten, sotvatten, iskallt vatten, 38-gradigt vatten, 44-gradigt vatten, jasminvatten och druvvatten. Vi provade aven pa olika bastuar och en konstgjord igloo! Man och kvinnor badar nakna var for sig pa Hur Shim Chung. Det finns ocksa en gemensam vaning som man tar pa sig badrock innan man besoker. Dar provade jag att dricka koreanskt risvatten, som jag tyckte var lite for sott for att vara gott. Dar provade vi ocksa pa en lite annorlunda fotbehandling med ”doctor fish” — sma fiskar som ater hud. Forst tyckte jag det var lite ackligt att sitta dar med fotterna i ett stim fiskar som tog sma munsbitar av mig — kittlades gjorde de ocksa, nat ohyggligt — men efter en stund vande jag mig och tyckte det var skont! Pa den gemensamma vaningen fanns, forutom rum for denna och andra behandlingar, ett karaokerum, ett datorrum, ett DVD-rum och ett sovrum! (Jjimjilbangs har tydligen ofta ett sovrum — senare har jag hort av andra resande att de faktiskt sovit over dar nar de inte fatt plats pa hostel! Ett billigt alternativ!)

Apropa mina resplaner: Imorgon tar jag hoghastighetstaget KTX till Seoul och ar dar i en dag eller tva. Sen aker jag till Sokcho — en liten stad pa ostkosten som man aker till framst for det vackra berget Seoraksans skull. Dar ska jag sova i en natt och forhoppningsvis fa uppleva soluppgangen (om jag orkar pallra mig uppfor berget sa tidigt)! Jag hade tankt stanna i Seoul imorgon sondag och pa mandag och sen aka till Sokcho pa tisdag for att till sist aka till Shanghai pa onsdag, men eftersom det inte gors nagra turer till Panmunjeom (pa gransen mot Nordkorea) pa mandagar har jag egentligen ingen anledning att stanna i Seoul tills pa tisdag, sa jag ska nog forsoka boka en natt till i Sokcho for att pa sa satt hinna med en dagsutflykt till nagon liten o vid kusten. Sen i Shanghai har jag fyra natter bokade pa ett vandrarhem. Det kanns bra. Jag tyckte inte om att komma till Busan utan att veta vart jag skulle ta vagen. Aven om det sen ordnade sig till det basta.

Jag pendlar fortvivlat mellan att vilja planera och bara leva for dagen. Silja akte till Japan idag utan forbokad batbiljett eller boende. ”Det finns alltid plats nanstans for en person.” Jag skamdes nastan lite nar hon sa sa — jag skulle ju ocksa kunnat gora som hon. Och det dar boendet man maste uppge kan man forstas bara hitta pa — det ar ju ingen som hinner kolla upp det. Men a andra sidan ar jag glad att jag nu inte kommer branna halva min resebudget pa totalt onodiga (men gulliga!) japanska prylar.

Hursomhelst, pa kvallen, efter spautflykten, gick vi runt och kollade lite pa stan. Middag at vi pa en restaurang dar man stekte maten sjalv. Det var mycket gott! Vi bestallde ”boneless chicken” — som faktiskt var billigare an den med ben i. Asiaterna verkar verkligen gilla de dar harda och sega bitarna. Det var lite knepigt att ata med stalpinnarna denna gang men jag blir helt klart battre! Det ska bli intressant att se hur de gar i Kina sen med deras trapinnar. Borde val ga som en dans! Klarar man att ata med stalpinnar klarar man allt!

Gatumat

Gatumat

Silja steker.

Pa hemvagen kopte jag sockor. Sockstand finns overallt i Sydkorea dar det finns gatustand. Gulliga sockor. I Seoul ar de ulliga ocksa — de fryser val dar. Jag kan inte motsta dem. Jag har kopt alldeles for manga — det sista paret gav mig lite sockangest. Jag som inte ens behover sockor! Nu blir det inga fler hoppas jag. Men de ar sa fruktansvart sota och kostar bara tre kronor paret! Hjalp!

Sockor!

Idag har jag verkligen haft en handelserik dag. Jag borjade med att aka buss en timme ut till Jinhae — en annan kuststad som ar kand for sin arliga korsbarsblomsfestival. Korsbarstraden star annu inte i full blom men det var roligt att se den har lilla stan som ligger omgiven av berg och vatten. Marknadsstanden stod i langa rader. (Sjalvklart kopte jag sockor.)

Jinhae

Under korsbarstraden i Jinhae.

Sen akte jag tillbaka till Busan och ut till det stora varuhuset E-Mart dar jag plockade pa mig lite grejer jag saknat och efter det tog jag en snabb tur uttill den beromda stranden Haeundae, som under en het sommardag kan ha sa manga som en miljon besokare! Dar tog jag bara nagra bilder for att sen aka vidare till templet Haedong Yonggung for att uppleva solnedgangen dar. (Men daremellan kopte jag en vaffla med glass, notter och choklad — nagon namnde vaffeldagen i sin status pa Facebook haromdagen. Det var forsta gangen jag saknade Sverige! En bra grej med att resa ar forresten att man gar sa mycket att man inte behover oroa sig for att de har sma sota, feta grejerna man unnar sig ska fastna nanstans!)

Haeundae

Haeundae

Haedong Yonggung var en vadigt rogivande plats. Ett buddhisttempel ute pa en klippa. Solnedgang, havsbrus och en monoton chant i bakgrunden. Jag tog nagra bilder, gick runt en stund och njot av atmosfaren och begav mig sen hemat.

Vid Haedong Yonggung i solnedgangen.

Utsikt fran Haedong Yonggung.

En grej jag har lite svart for har ar att hitta busshallplatser. De kan ligga langt ifran varandra pa vagens olika sidor och jag fick ga en liten bit i morkret. Det var inte sent, precis efter solnedgangen, men morkret paminde mig om nar jag blev strandsatt ute i ingenstans i Beijing. Jag tyckte det var ganska obehagligt men bestamde mig anda for att slappna av och kanna pa stunden. Jag hittade forstas busshallplatsen och efter ett tag kom ocksa bussen. Jag kande mig glad pa vagen hem.

Jag har ju hort talas om Sydkoreanernas syn pa utlanningar men inte kannt av den mer an som en allman okunnighet i engelska (som inte nodvandigtvis behover bero pa det heller). Nar jag fragar om vagen (i alla fall utanfor Seoul) tar folk tag i min arm och gar hela strackan med mig! Och manga fragar varifran jag kommer och skolbarn skriker ”hello” efter mig och skrattar. Och manga kommer fram och forsoker hjalpa sa gott det gar narhelst jag star och ser lite fragande ut. Men idag nar jag stod vid ett stand och skulle kopa annu ett par sockor rusade forsaljaren direkt fram och tog tag i min kasse. Hon sag val att det lag ett annat par sockor dar (hon maste haft valdigt bra syn) och ville absolut rota igenom hela kassen och menade att jag skulle betala aven for sockorna dari (trots att det inte var likadana som hon salde). Fan vad sur jag blev! Jag som bara ar gullig och ler. Dessutom stod jag just med ett par sockor i handen redo att betala. Jag hade god lust att ge tanten en snyting! Pa tunnelbanan sen var det som om jag sag folk med nya ogon: ”ser hon inte lite sur ut?” och ”vad tycker han egentligen om mig, bakom det dar lendet?” Jag var valdigt pa min vakt nagon timme eller tva efterat — speciellt nar jag gick omkring pa E-Mart med nagra prylar i famnen och en kvinna som jobbade dar kom fram till mig med en fragande min. Det tog ett tag innan jag horde hennes fraga — ”may I help you”. Jag var sa installd pa att hon trodde jag forsokte sno nat. Jag ska forsoka spara den har kanslan tills nasta gang mina egna fordomar smyger sig pa.

Annars tycker jag det ar jattespannande med utlandska varuhus och livsmedelsbutiker. Jag skulle kunna ga runt i timmar och bara kolla vad folk koper for flingor och kakor och hur deras toapapper ser ut! Jag tycker det ar nagot av det roligaste man kan gora nar man kommer till ett land for forsta gangen.

En bra grej jag bara maste namna med Sydkorea: De har gratis toaletter overallt! Jattebra! (Men det ar mestadels ”squat toilets”. Vill man ha en vasterlandsk toalett far man ofta leta efter deras ”handikappstoalett”.)

Till sist en lite filosofisk fraga: Hur kommer det sig att man aldrig kan vika tillbaka en turistkarta ratt?

Nej, jag aker inte hem till Sverige riktigt annu ...